Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Vi måste tacka personalen i vården för allt de ska göra nu

Då finns ett vaccin • Hör Jimmie Åkesson, Jonas Sjöstedt, Nyamko Sabuni och Ebba Bush • Johan Carlson på Folkhälsomyndigheten svarar på frågor.
Tält utanför entrén till Nya Karolinska i Solna.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Tält utanför entrén till Nya Karolinska i Solna.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Utanför Karolinskas entré står ett gult tält och där inne i tältet står undersökningsbritsar på rad. Det är ännu tomt. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

På andra sidan Sverige: 80 containrar fraktas från Göteborg och under helgen byggs ett fältsjukhus upp utanför Uppsala. Där ska smittade som inte får plats på sjukhusen intensivvårdas. Sjukvården i Stockholm och runtom i Sverige mobiliserar nu för att möta den våg av sjuka som de flesta experter räknar med kommer under de närmaste dagarna. Sverige ska nu ta det oundvikliga steg som vi sett andra europeiska länder ta före oss. Vi har sett bilderna från deras sjukhus och vi förstår vilka sorger som är att vänta här. Jag såg häromdagen en Facebook-grupp som uppmanade alla svenskar att gå ut på sina balkonger och applådera för sjukvårdens insatser vid ett visst klockslag. Det var ju ett fint initiativ, och sjukvården är värda vårt stöd, men jag slogs av: de har inte ens börjat ännu. Detta är lugnet innan stormen, en tystnad som är nästan märklig infinner sig. Myndigheterna säger det kanske inte rakt ut, men det syns ändå på alla tälten de bygger, alla reservrespiratorer de kopplar in. Det är helt tyst och alla väntar på det som ska komma. 

I den tystnaden sitter vi hemma och tar del av nyheterna. Scrollar i feeden, läser intervjuer med sammanbitna sjukhuschefer som säger att de är redo. Och vi följer smittans framfart i Europa och världen, och den är för jävlig, den slutar inte, overkliga siffror på hur den sprids, på hur många som varje dag dör i Italien. Det går hundra mörka texter på en ljus på nyhetssajterna, men vad viktiga de är att de finns! Den där stunden när man läser något positivt, hoppfullt, det är som ett fönster öppnas, man får syre. Man bär varje hoppfull nyhet om viruset som den sista droppen vatten. 

Till exempel: Vi har god folkhälsa, säger statsepidemiologen Anders Tegnell. Det kan gynna Sverige, kanske råkar vi inte lika illa ut som andra länder. Vi läser och för en liten stund ljusnar världen. Jag läser en annan text: till skillnad från länder på kontinenten så bor vi inte med våra äldre här, vi skjutsar in dem på äldreboenden. Detta sorgliga faktum är till vår fördel nu – de åldringar som resten av Europa kämpar för att stänga in är redan isolerade här i Sverige. En professor har en annan teori – värmen kommer förändra allt. När solen ligger på i april och maj så får viruset det svårt. Små glimtar av ljus, som gör att man kan andas en stund igen. 

Vi söker i feeden efter hopp.

En virolog i Belgien konstaterar att det var fel av dem att stänga skolorna i landet. Ett misstag, helt enkelt. Ett hopp tänds. Detta att vara det sista landet i Europa som inte stängt ner känns plötsligt – ljust. Analytiker i omvärlden har häpet avfärdat vårt sätt att hantera viruset som galenskap, Sverige har kallats ”en experimentverkstad”. Men tänk om vi var de enda som gjorde rätt? Tänk om dessa åtgärder, eller icke-åtgärder, tänk om detta saktmod är det som gör att vi blir skonade från alltihop? Tänk om vi gjort allt rätt! Och att världen sedan står handfallen, för svenskarnas sanslösa genialitet. Tegnell på Times omslag. Man of the year. 

Det är saker man funderar på och hoppas på, i tystnaden som infunnit sig, i detta lugn före stormen. 

Men så kablas nya bilder på extrasängarna ut, bilder på vården som förbereder sig för anstormningen. De vet väl vad som väntar. Den svenska sjukvård som redan innan går på knäna kommer nu sannolikt sättas på ett prov som den aldrig sett maken till innan. Och jag tänker att vi måste tacka läkare och vårdpersonal för allt de gjort, men framför allt: vi måste tacka dem för allt de ska göra nu.