Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Vi lever redan i undergången – vi har bara inte förstått än

”Jag läser Roy Scrantons bok och redan i förordet, när han slår fast att ”we’re fucked”, så måste jag bestört slå ihop den, som jag slog ihop Aniara för 30 år sedan”, skriver Alex Schulman.Foto: THOMAS JOHANSSON / TT NYHETSBYRÅN
Foto: DN / TT NYHETSBYRÅN

Jag halkar fram över isen på Hötorget, stapplar in på Filmstaden och löser en biljett till Aniara, filmatiseringen av Harry Martinsons rymdepos från 1956. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Handlingen: I en obestämd framtid går jorden inte längre att vistas på. Via stora farkoster som rymmer 12 000 själar evakueras människorna till sin nya planet. En av dessa skepp, Aniara, måste strax efter avfärd väja för ett asteroidregn och hamnar ohjälpligt ur kurs och kan inte vända tillbaka - deras resa går nu ut i den döda rymden, ut i evigheten. Jag läste Aniara första gången när jag var 13 år, och jag minns särskilt starkt en scen i boken, som förändrade något i mig för alltid. Tidigt i boken, när det fortfarande finns hopp bland passagerarna om att deras irrfärd ändå kommer att ta dem någonstans, så samlar chefsastronomen alla ombord i en stor hall. I handen har han en skål av glas. Och han säger att det i gamla glas av den här typen finns små bubblor, luftblåsor - man hittar dem om man tittar nära. Det har bevisats att de här blåsorna faktiskt rör sig i glasen. Det går inte att se med blotta ögat, för det räcker inte med en livstid för blåsan att röra sig, men om ett glas får stå i tusen år så går det att se att blåsan flyttat sig någon millimeter. Chefsastronomen vänder upp blicken mot de 12 000 människorna och säger att han nu vet något om Aniaras resa i rymden: ”Fastän farten som Aniara gör är stor och mycket högre än en snabb planets är hennes hastighet med rymdmått sedd på pricken svarande mot den vi vet att blåsan gör i denna skål av glas.” Passagerarna flyr gråtande ur hallen. 

Och själv slog jag igen boken, märkligt skakad, och det var väl först senare som jag kunde förstå att det var första gången jag upplevde existentiell ångest. Det var som en stöt, jag stirrade förbluffad på boken framför mig.

Jag tänkte sedan att existentiell svindel av den typen kommer sig av att det stora kommer åt en, i kontrast till ens egen litenhet. Men det är ju inte sant, för den kan komma i det lilla också. Jag gick på stan med en kompis för ett par år sedan och han berättade att han får ångest av Nackamasten. Jag förstod inte vad han menade. Han sa: ”Längst uppe på Nackamasten. Toppen där. När jag går upp och pissar på natten. Eller är och lämnar barn på dagis. Eller sitter i möte. Då slås jag av: den platsen finns. Hela tiden. Trehundra meter upp i rå kall luft. Ödslig, vindpinad, tyst. Så FINNS den. Det är så jävla äckligt.”

Numera tycker jag de kommer oftare, de där pustarna av större ångest. Varje gång jag läser något som ger mig känslan av att vi håller på att utrota oss själva så känner jag den. USA drar sig ur ett kärnvapenavtal med Ryssland och Ryssland svarar med löften om att bygga fler kärnvapen. Eller de där graferna över smältningen av glaciärisen, de är nästan värst. När man ser att de följt samma harmoniska kurva i 200 år, men sedan 2017 sticker det iväg på det sjukaste sättet. Det går inte att titta på, jag måste kisa och titta bort när kurvan dyker upp på Twitter. Eller den amerikanske författaren Roy Scranton, som säger att vår kamp mot klimatförändringarna är förgäves, det är redan för sent och människan måste lära sig att dö. Det är inte sant att mänskligheten är på väg mot undergången – vi lever redan i den. Det bästa vi kan göra är att sluta hoppas på vår överlevnad och i stället börja sörja.

Jag läser Roy Scrantons bok och redan i förordet, när han slår fast att ”we’re fucked”, så måste jag bestört slå ihop den, som jag slog ihop Aniara för 30 år sedan. Och jag mår inte bra, måste ut ur mörkret, måste tänka på annat, så jag öppnar en nyhetsapp på telefonen, för att läsa något annat vadsomhelst, scrollar och ser en nyhet om Vintergatan. Tydligen så är vår galax inte platt, som vi länge trott. Den har formen som ett S. Och nedanför nyheten finns en liten faktaruta om universum, och det är nästan komiskt hur något så stort kan beskrivas i en så liten ruta. Vår egen galax, Vintergatan, tros innehålla mellan 200 och 400 miljarder stjärnor, varav vår egen sol är en. Det finns tvåtusen miljarder galaxer i universum.

Och då står den klar för mig, meningslösheten också i vår egen ras utrotning, för vad som händer på just den här lilla blåa punkten i Universum är så förödande ovidkommande, en civilisation som kommer och försvinner, bland världarna som rullar. Och plötsligt infinner sig en ny, ännu större ångest, och på något sätt känns det ändå bra, för den tar udden av den första. Som sjuksköterskan som nyper en i högerarmen precis innan hon sticker nålen i vänsterarmen.