Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Vi lever i Postnord-samhället, en tid där ingen längre kan lita på något

Minns ni den gamla värdelösa ursäkten ”kom bort i posten”?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man hade avstått att bjuda någon jobbig typ på en middag och olyckligtvis stötte man på vederbörande på stan dagen efter och han bara ”hörde ni hade fest”, och man själv bara: ”Jag bjöd dig, konstigt, brevet måste kommit bort i posten.” Bortförklaringen var värdelös, för det visste ju alla att det liksom inte gick till så, saker och ting kom inte bara ”bort i posten”. Kuverten fick aldrig plötsligt vingar och försvann! 

Och nu är vi alltså där.

Den har smugit på oss, tiden när saker alltså gör det, kommer bort i posten. Vi lever i Postnord-samhället, ett tidevarv där ingen längre kan lita på något.

Det görs numera så många dagliga fel i posthanteringen att det är lätt att uppleva en förvirring som tangerar det existentiella: Hur kan det ens vara möjligt att göra så många misstag?

Postnords enda uppgift är att transportera saker mellan punkt A och punkt B och hela tiden misslyckas de med detta. 

 

LÄS MER: Femåriga Emmas drake förstörd – låg nedtryckt i brevlådan

 

Jag läser på Postnords Facebooksida. Det är märkligt. Postnord kommunicerar som om inget har hänt. Det är som att de väljer att inte ta någon hänsyn till sin egen värdelöshet. Det är business as usual! En munter text om att Postnord sponsrar cykelsporten i Sverige. En jobbannons – ”Nu söker vi vikarier!”

Och i kommentarsfältet, där svenskarna återger sina upplevelser från Postnord – ett hat av sällan skådat slag. Jag läser kommentarerna om försvunna paket, om missade läkartider, om betalningsanmärkningar på grund av försenad post, om försvunna kontanter, om stulna datorer och jag tänker:

Den här tonen. Denna bibliska vrede. Har svenskarna någonsin varit så här arga? Jag menar, historiskt? På något?

 

LÄS MER: Presenten till Pernillas och Dicks barnbarn slogs sönder av Postnord

 

Det jag ser i kommentarsfälten är något nytt. Det är inte den vanliga irritationen över att saker och ting inte fungerar, detta är en folkrörelse i uppror. Det är ett svenskt folk som är på bristningsgränsen, människor som har en tunn linje mellan sig själva och ren galenskap. Över 5000 människor har betygsatt Postnord på Facebook – snittet är 1,2.

”Jag hatar er över allt annat på denna jord!” skriver någon. Och vid sidan av den kommentaren: Postnord vill informera om initiativet ”grön rutt” som ska minska miljöutsläppen i villaområden! Det rimliga hade väl varit om Postnord hade svarat på kritiken, ett öppet brev på Facebook:

”Hej, alla besvikna kunder. Vi har läst och tagit åt oss av era funderingar och vi har nu bestämt oss: vi lägger ner det här nu. Ni har ju rätt - vi klarar faktiskt inte av det här. Så vi sätter den här skiten i kånken nu och så får nån annan ta över. Tack för den här tiden."

Det rimliga hade väl varit om Postnord hade svarat på kritiken, ett öppet brev på Facebook, skriver Alex Schulman. Foto: / TT NYHETSBYRÅN

Jag förstår hatet mot Postnord, även om jag inte känner det själv, för jag är inte drabbad än. Men jag märker att Postnord-samhället ändå påverkar mig. Detta att leva i en värld där en funktion som tidigare fungerat nu gått sönder, det gör något med mig.

 

LÄS MER: Sune, 55, gillrade en Postnord-fälla: "Brevbäraren erkände"

 

Jag stod häromdagen vid brevlådan och vägde mitt kuvert i handen. Och jag tänkte: Det här brevet ska inte på någon ordinär resa. Det ska nu tas om hand av en grupp sensationellt usla yrkesmänniskor som alla verkar i en allvarligt förruttnad företagsmiljö. Detta brev ska uppleva en ny nivå av inkompetens, ett maskineri av noga förfinad uselhet. Saker och ting kan gå åt helvete på så många olika sätt med det här brevet, möjligheterna till felhantering är oändliga! Jag borde känna oro, och det kanske jag gör också. Men jag känner också något annat. 

Det finns något romantiskt här. 

Detta är ju som gamla tiders flaskpost.  Jag står vid lådan. Det är som att stå med flaskan i vattenbrynet, sula i väg den och se den guppa i väg. Kanske når den sitt mål, kanske inte. Kanske om 30 år, kanske aldrig. Ingen vet vilken resa brevet ska ta. 

Det handlar om mindset. Jag tycker det är poetiskt, ja, riktigt vackert.