Jag vill inte spekulera i vad som är rätt eller fel här, det här med barnens roll i pandemin är tydligen känsliga saker, men en sak noterar jag: Hallarna stängs för barnen, men padel-hallarna får fortsatt hålla öppet.
Barnen får sitta hemma och vänta ut pandemin, men alla de före detta sportstjärnorna, medie-nissarna, influerarna, och alla andra jag-svaga svenskar som tagit sporten till sina hjärtan kan obehindrat ta sig till närmaste padel-bana för en match. Jag vet inte hur det ser ut i resten av landet, men här i Stockholm är det nästan intressant. Stan ligger tyst och öde, de flesta är hemma, snart är det bara padel-spelarna kvar där ute. Man ser dem passera med sina bagar och sina fodral, på väg till eller från sina matcher.
Det är som att världen krymper i pandemin, saker och ting stängs ner, livet blir mindre. Men padel-världen växer. De närmar sig stadskärnan nu. För ett par år sedan höll de distansen, satte upp sina ”centers” i förorten, men nu tar de över lokaler i innerstan från verksamheter som gått i konkurs av pandemin. De är snabba, agerar bestämt, rensar snabbt ut möget av den verksamhet som gått i putten och börjar bygga sina konstruktioner, låda efter låda, på rad efter rad. Globen är ett padel-center numera.
Jag ska ärligt säga att jag länge trodde det var ett skämt, men jag har nu sett autentiska bilder inifrån. Det är sant. Det dräller av padel-spelare där inne, jag har sett det på sociala medier, sett hur de sitter med sportdrycker och flinar mot varandra efter sina matcher. Allt jag vet om sporten kommer från de här bilderna. Jag vet att de använder racketar som påminner om såna strandtennis-racketar.
Jag har förstått att sporten inte är en idrott i den meningen att man blir trött av att utöva den. På de bilder jag sett blir de som spelar på sin höjd lite blanka på pannan, skönt, ingen behöver duscha efteråt. Det händer att jag fått propåer från någon frälst, som vill att jag provar. Jag brukar fråga vad tjusningen är, och de blir då märkligt diffusa. Det är LÄTT att spela, säger de då. Alla kan göra det. Det verkar alltså som att de tycker att det är roligt – för att det är så lätt?
Lite avundsjuk är jag ändå på padelspelarna, för de verkar gilla tillvaron. De har klarat sig bäst genom corona. Vi andra känner oro, för smittan, för världen, vi går in i depressioner. Men inga älskar livet mer än padel-spelarna just nu. Det är kanon, helt enkelt. Inga har lösgjort sig mer från pandemin. Den finns inte i Globen Padelcenter.
I en inte alldeles avlägsen framtid, när padel-trenden är död och banorna ligger öde, då ska de få stå kvar där, tycker jag. Jag vet att det genast kommer att höjas röster för att riva banorna, så att vi kan läka och gå vidare. Men det är en farlig väg att gå.
Vi måste minnas dessa brott mot god smak. Låt dem finnas kvar i det skick de lämnades i, så att folk kan besöka och se hur det faktiskt gick till, så att de kan förstå hur det kunde hända. Gör betonglådorna till monument över 20-talets idioti. Vi får aldrig glömma.