Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Varför kommenterade Strandhäll – hade hon förväntat sig något annat?

Annika Strandhäll (S) Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN
Johan Forssell (M)

Kort efter terrorattacken i Nya Zeeland, där 50 människor dödades i moskéer, så gick nazistiska NMR ut och hyllade dådet. ”Heligt raskrig nu!”, skrev en aktivist i organisationen, samtidigt som NMR:s ledare Simon Lindberg vägrade att ta avstånd från attackerna. Detta fick svenska politiker ända upp på ministernivå att brista ut i äcklade kommentarer på Twitter. ”Fullständigt avskyvärt”, skrev Morgan Johansson. ”Detta är helt vidrigt”, sa Annika Strandhäll. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Och det är klart att det var. 

Men själv kunde jag inte låta bli att undra: hade de väntat sig något annat? De är ju trots allt – nazister. Det handlar ju om en mördarideologi. Ju fler indignerade kommentarer jag läste, desto knäppare blev hela situationen. När blev NMR en samtalspartner överhuvudtaget? När blev de några man plötsligt kunde bli besvikna på i debatten? Har förskjutningen gått så långt att vi numera till och med utgår från idén att vi ska kunna föra sansade politiska samtal med nazister? Och att vi blir så förbluffade av motsatsen? 

Det värsta med normaliseringen av extremism, fördomar och rasism i Sverige är att den sker stegvis, så att man först inte märker det. Men den som är uppmärksam kan uppfatta små, små tecken på att det finns saker som står allvarligt fel till i det här landet. Apoteken runtom i landen berättar att de har problem med kunder som kommer in och kräver att bli betjänade av endast svenskar. De avfärdar personal med utländsk härkomst med ”n-ordet” – och övrig personal eller andra vittnen ingriper inte. 

En tiggare i Huskvarna blir trakasserad, förföljd och hånad i två år innan han mördas. Många blir vittnen till den utdragna misshandeln – ingen ingriper. Moderaternas toppnamn Johan Forssell skickar ut en tweet där han kommenterar den ”trista ökningen” av sexualbrott i Sverige och slår fast: ”självklart ska även gärningsmannens härkomst studeras.” Han förklarar inte varför det är självklart. Och han berättar inte heller vad han tycker att man sedan skulle göra med informationen när man kartlagt sexualbrottslingars härkomst. 

Det är bara slängigt, tendentiöst och dumt, men värre än det: ingen säger ifrån. För ett par år sedan skulle en sådan tweet från en så högt uppsatt person i det största oppositionspartiet nagelfarits, kritiserats hårt. Nu passerar den obemärkt i flödet. 

För nio månader sedan lade SSU i Hylte ut ett fotografi på sin nya styrelse. Ett dygn senare togs bilden bort. Då hade 7000 människor letat sig in på SSU:s hemsida och förfasats av vad de uppfattade som en överrepresentation av människor med utländsk härkomst. 

I kommentarsfältet skrev någon: ”Jävla pack. Dra ner i myrstacken och göm er igen, för den 9 september så ska vi visa hur det är att vara svensk!!!! Förbannade ohyra!!!” En annan skrev: ”Ett helt zoo.” En tredje konstaterade: ”Negro-tomtar.”

Öppen främlingsfientlighet. Påhejad rasism. Vuxna människor som i kommentarsfält ger sig på barn, kallar dem ohyra och djur. 

Och ett samhälle som inte reagerar. Ingen blir lagförd, trots att det är uppenbara brott de gör sig skyldiga till. Och i kommentarsfälten opponerar sig inte heller någon, tvärtom, hatarna hyllas som sanningssägare.

Att det här händer. Och inte bara det: att det händer utan protester eller påföljder. Det är det här jag talar om, den livsfarliga normaliseringen av hat.