Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Värdigheten håller på att förlora slaget

Christine Blasey Ford när hon svors in inför senaten. Foto: WIN MCNAMEE / AP/ TT
Donald Trump hånade Blasey Ford vid ett framträdande i Mississippi.

Jag åker med bilen på en smal grusväg. Jag får ett möte och stannar vid en av de M-skyltar som är utportionerade längs vägen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag får stå en liten stund och invänta fordonet som kommer mot mig. När han passerar höjer han vänligt handen, jag ser hans handflata som en vit lampa där inne. Jag vinkar tillbaka. Sen är han borta och jag åker vidare, men plötsligt mår jag så obeskrivligt bra. Det är så fint att jag vill gråta. Där är vi, främlingar på samma väg, och vi möts i detta lilla tecken på kärlek och respekt. Det är ju ingenting, bara en hand som sträcks, och ändå känns det som att det är avgörande, det som skiljer oss från djuren – att vi kan älska. Kanske är det så himmelriket ser ut, en smal väg där vi väntar på mötande trafik vid mötesplatser, vi ser på dem vi möter, vinkar och åker vidare.

 

Annars har det ju känts rätt hopplöst för mänskligheten på senaste tiden. Jag har följt advokaten Brett Kavanaughs väg till Högsta domstolen. Nominerad av Trump i juli och precis innan han skulle förhöras och godkännas av senaten trädde professor Christine Blasey Ford fram och anklagade honom för sexuella övergrepp på en fest i början av 80-talet. Hon vittnade om händelsen inför senaten. Det var svårt att titta på. Med stort motstånd berättade hon sina minnen av händelsen. När hon återgav de råa skratten mellan de män som var i rummet så höll inte hennes röst och hon var nära gråten. Det var fint att se hur värdigt hon behandlades i rummet, både av republikaner och demokrater, och jag tänkte återigen att det var en vacker sak att se – trots de politiska meningsskiljaktigheterna i rummet så fanns det bara respekt för henne och hennes historia. 

 

 

Det går ett par dagar och Donald Trump håller tal för massorna i Mississippi, och säger något jag inte trodde var möjligt ens för honom. Han härmar Blasey Ford, hånar henne för att hon inte minns detaljer kring hur hon kom till den där festen eller hur hon kom därifrån. Han krossar henne inför miljontals tittare. För mig är den där minuten en av mänsklighetens sorgligaste stunder. USA:s president förlöjligar en kvinna som stått upp och återgett sitt livs trauma. Bakom Trump i bild sitter medelålders män och kvinnor, och ju mer högljudd Trump blir i sitt härmade desto mer klappar de. Trump förnedrar en utsatt kvinna – och folket jublar. 

Jag känner sån sorg att jag inte vet var jag ska ta vägen. 

 

 

Dagen efter läser jag att Christine Blasey Ford och hennes familj har tagit emot dödshot och tvingats flytta till hemlig ort. Två dagar efter ser jag att en republikansk politiker i North Carolina lagt ut på Twitter en bild som han påstår föreställer en ung Christine Blasey Ford, där hon bär tandställning och har stora glasögon, och insinuerar att hon skulle vara för ful för att våldtas.

 

Känslorna är inte rationella, jag får nästan panik av att se allt det här hända. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till, för det är som att värdigheten faktiskt håller på att förlora i det slag som mänskligheten just nu utkämpar. En obehaglig tanke: Snart har vi betett oss så illa mot varandra under så lång tid att vi glömmer bort alternativet. Som ett recept som tappas bort och ingen kan längre göra brygden. Och då är det över. Jag sätter mig i bilen, kör ut mot Djurgården i Stockholm, där grusvägarna är smala och krångliga. Jag får ett möte, vi vinkar till varandra, och jag åker vidare, jag har fått min fix, lite lättare i sinnet, hoppet om kärlek och respekt lever än.