Alex Schulman
Liknelsen är inte min, ska sägas, någon läkare sa så i en intervju, men jag älskar den djupt och tänker på den ofta. Vi är ett korpenlag som är ute och kör, ett riktigt rövgäng är vi, bollrädda och obegåvade, träben överallt, ingen slår en passning rätt, och alla skriker och skyller på varandra, ja det går sannerligen åt helvete, men där längs sidlinjen står de, Messi och Ronaldo, de gör såna höga jämfotahopp och knäcker på nackarna åt höger och vänster, de är hungriga på att ställa saker till rätta där inne, snart ska de göra korstecknet och trippa in på explosiva ben, visa de här idioterna hur fotboll ska spelas.
Synd bara att det tar sån tid för dem att komma in i matchen.
Jag följer med intresse Sveriges vaccinationssamordnare Richard Bergström. Han kommer alltid in i tv-studiorna med en sån smittsam energi. Alltid med det där mjuka leendet som skvallrar om en ljus barndom. Hans ögon glittrar, nästan pojklik i blicken och i rörelserna, när han öppnar munnen kommer det inte ord, det kommer kvitter, alltid optimist, nästan obegripligt positiv till alltsammans, det kommer gå bra det här.
Det är, för att återvända till fotbollsliknelsen, nästan som om att man vill fråga honom: Tittar vi på samma match?
För det går som bekant segt i hela landet med vaccineringarna, men sämst går det för Stockholm. Finansregionsrådet Irene Svenonius skyller ifrån sig, det har hon gjort från första början. Det är alltid någon annans fel. Hon säger att det inte är brist på kompetens i ledningen, utan brist på vaccin. Men sanningen är att endast 65,5 procent av de tillgängliga doserna delats ut i Stockholm (siffror från i fredags morse). Det är svårt att förstå vad som skulle vara problemet. Varför är det så svårt?
Trots att Stockholm totalhavererar när det gäller vaccineringen så är svansföringen från region Stockholm hög, det har den varit hela tiden. Regionens sjukvårdsdirektör Björn Eriksson har själv heller inte gjort några som helst fel, det är det mest vi medborgare som gjort. Det är vårt slarvande som försatt oss i den här situationen.
Högtidligt och strängt har han under regelbundna presskonferenser läxat upp oss under pandemin. Eriksson försvann helt nyligen från posten, blev förstås befordrad, och jag hoppades på en sundare röst när en ny chef skulle utses. Någon sådan kom inte. Det kom en ny pennalist, kanske ännu värre än sin företrädare. Johan Bratt heter han, tillförordnad på posten, men sköter han sig bara nog illa får han säkert vara kvar. Han slog fast, före alla andra och fortfarande är han väl inom myndighets-Sverige ensam om det, att säga att tredje vågen är här. Och uppläxningarna fortsätter. Under en presskonferens häromdagen meddelade han att det vi höll på med var ”inte okej” och ”så här kan vi inte ha det”, och sen började han med någon form av, ja, hur ska jag ens beskriva det? Något sorts skådespel? Han sänkte rösten, drog ner tempot i talet, blev högdragen och underlig, började beskriva sjukdomsförloppet, alltså hur det går till när någon blir riktigt sjuk i covid, och det var så vridet, hans ton, hur han beskrev sjukdomen som ett levande väsen, hur viruset ”smyger sig på”, hur det ”sätter sig på andningen”, och hur det mycket väl kan leda till döden.
Jag är rätt säker på att det inte är rätt väg att försöka skrämma svenskarna till lydnad. Gärna information, men inte skräckpropaganda. Och ännu hellre än information: Vaccin. Stockholm är den enda regionen som inte ens inlett fas 2 av vaccinationen, det vill säga äldre över 65 år. De har inte ens börjat!
Tänk om Bratt och de andra kunde lägga lika mycket energi på vaccineringen som de lägger på att förmana och läxa upp svenskarna.
65,5 procent av tillgängliga doser har portionerats ut i Stockholm. Det betyder att 34,5 procent av alla doser som Stockholm fått ligger kvar i förråden. Hur är det möjligt? Vad är det som pågår?
Nu är det rimligen vår tur att ställa skarpa krav. Dela ut dem nu, tack. Ge de äldre sitt vaccin.