Alex Schulman
Det skulle dröja till 2019 tills det hände igen, den här gången vände Hysén blicken mot svensk politik, och den härjande gängkriminaliteten och konstaterade att SD:s partiledare hade en ”go inställning” i frågan. Jimmie tänker helt rätt med ”hårdare tag”, menade han, och konstaterade: ”Ta bort dräglet!” Hysén menade förstås inte att man skulle ta bort saliv och spott och gojs som hänger ur mungipan, utan att man skulle ta bort drägget, alltså packet, de jävla skitstövlarna som är med i gäng.
Och så tystnade Hysén, återgick till sina mer normala tweets om Liverpool och kanske ett snuskigt skämt: ”Vilket är det snuskigaste djuret?? Tuppen, han bara gal kukelekukelekuk.” Nu dröjer det kanske tills vi får höra Hysén lufta sin politiska begåvning igen, men jag tycker ändå att det där inlägget markerade något. En av Sveriges mest folkkära människor uttryckte sympati för Jimmie Åkesson. Var det nu det hände? Var det nu SD blev folkligt?
Jag läser om Glenn Hyséns utspel samtidigt som jag nås av Demoskops nya mätning, som visar att SD får rekordstöd och är nu tydligt Sveriges näst största parti. Endast 2,5 procentenheter skiljer dem från att bli störst i Sverige. Det är ett parti med kraftig vind i seglen. Det är inte längre bara ett tänkbart scenario att de till nästa val blir Sveriges största parti och att Jimmie Åkesson bildar regering med delar av borgerligheten, det är till och med nästan troligt.
Och samtidigt har SD:s kritiker allt svårare att göra sina röster hörda. Att påstå att SD har nynazistiska rötter, det får man inte säga längre i det här landet. Den som försöker påpeka något sådant får genast veta att hen därmed inte tar en femtedel av svenska folket på allvar. Det spelar ingen roll att det är sant – för det är det ju, det förnekar ju få, att SD är ett parti som är sprunget ur nazismen – man får helt enkelt inte säga så längre. I det här landet.
Regeringen tog i veckan initiativ till blocköverskridande samtal angående gängkriminaliteten, och de valde att inte bjuda in SD. Orsaken var väl att de inte trodde det skulle bli givande att prata med ett parti som fått för sig att vartenda ett av samhällsproblemen har att göra med invandrare. Dessutom kanske de drog sig för att prata med ett parti som ju har rötterna där de har dem – i nazismen. Borgerliga partier med en ursinnig Ulf Kristersson i spetsen gick till indignerad attack. Detta var för jävligt, att stänga ute en femtedel av svenskarna. Plötsligt tycktes det vara en moderat kärnfråga: att släppa in SD i samtal, att ge dem en plats vid bordet. Och Kristersson gapade med sina numera sedvanliga och bekanta överord, och få sa emot, för förskjutningen i resonemangen har pågått under så lång tid att det knappt noterats att det nu börjar bildas ett konsensus inom oppositionen: SD ska med!
Jag skulle vilja uttrycka mig politiskt: jag tycker att SD är ett enfrågeparti som genom sin bild av invandrare inte kommer med några lösningar, utan bara polariserar Sverige, med en retorik som ökar hatet och rädslan och fördomarna i landet. De är inte ett parti som alla andra, och det är först när vi ser dem på det sättet, som ett parti som alla andra, som de kan få verklig, farlig makt. Jag tycker därför att det är bra att de hålls utanför samtalen.
Men det får man ju inte säga längre i det här landet.