Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Vänd upp och ner på världen för deras skull

Bilder ur dokumentärserien ”Estonia – fyndet som ändrar allt” som hade premiär 28 september på Dplay.
Sara Hadrenius överlevde Estonia.
Foto: Skärmavbild / SVT/Helgstudion
Hålet som har upptäckts i Estonias vrak.
Foto: Dplay
En räddningsflotte vid platsen där Estonia sjönk.
Foto: JONAS LEMBERG

På något underligt sätt skulle jag vilja säga att den nya Estonia-dokumentären på Dplay gjorde mig en tjänst. Den är väldigt svår att titta på, men kanske är det nödvändigt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För några ögonblick är jag ombord på Estonia, fast det känns oförskämt att säga så mot dem som verkligen var där; jag får en känsla för vansinnet. Det är så otroligt väl berättat. En rad vittnesmål tar oss med till den där septemberkvällen för 26 år sedan. De är äldre nu, och tiden har gått, men minnena från natten är fortfarande glasklara. Det är inte bara vad de säger som berör, det är ögonblicken efter att de återgivit ett minne och kameran vilar sedan på deras ansikten, och man ser att de är tillbaka i helvetet, en nästan omärklig glans i blicken, ansiktet helt stilla, men ögonen rör sig otroligt när de tänker på saker som de inte kan eller vill beskriva med ord. 

Överlevarna berättar milt och saktmodigt, små stillbilder av skräck, som lyser upp och slocknar, från de första märkliga noteringarna av smällar från båten, som om fartyget kört genom is. De märkliga ljuden som går genom skrovet. Och sen går allt så väldigt fort. Båten börjar genast luta och passagerare rör sig i panik mot däck. När båten kantrar helt och lägger sig på sidan berättar en av överlevarna hur hon går på fartygets sida, de vandrar rakt över hyttfönstren. Ingen vill titta in genom fönstren under dem, ingen vill se vad som händer med dem som fastnat där inne. De hamnar i vattnet, söker efter livflottar. En man berättar hur han ser båten försvinna i djupet. För en stund sedan låg han i sin hytt och sov, nu sitter han på en livflotte och ser hur fartygets för sticker rakt upp ur havet, ”som ett kyrktorn”, för att sedan försvinna. 

En man som håller om en annan man i livflotten sen, mannen har fått panik och svimmat, han försöker hålla hans ansikte ovanför vattenytan tills han i sin omfamning märker att mannen redan stelnat till, att han inte längre lever. Han skjuter den döde ifrån sig, han blir liggande kvar i flotten. ”Han kan vara kvar där”, berättar överlevaren och fäster blicken i bordsskivan framför sig. Ögonen rör sig oroligt. ”Det gör ingenting”, säger han. 

Finlandsfärjorna i Östersjön vänder långsamt om och tar sikte på Mayday-ropen ute i natten. Den tystlåtna radio-kommunikationen mellan två finlandssvenska röster på MS Mariella och MS Europa när de sedan kommer närmare, söker efter en passagerarfärja som redan försvunnit ner i djupen. Deras röster är så stillsamma, nästan andaktsfulla, som om de redan visste att de kommit till en gravplats. De ser de flämtande ljusen från livbojar mellan vågorna, glimten av människor som flyter runt i vattnet. ”Ni ser ingen båt?” frågar den ene. ”Nej, någon båt finns inte här.”

Och så äntligen räddningen. Helikoptrarna, vinden från rotorbladen, med allt vatten som piskas upp, det är som flygande spikar som sätter sig i passagerarnas hud. En överlevare berättar hur han ligger i en flotte och ser en ytbärgare som viras ner med rep, sänker sig som en ängel från helikoptern, och livräddarens första åtgärd är inte att trä selen runt den skräckslagna, nedfrusna mannen: ”Jag får en jättekram det första som händer.” Händelsen finns på bild, jag ser hur de ligger där mitt i den runda flotten, ytbärgaren och överlevaren, och omfamnar varandra. 

Deras historier har varit så märkligt underrapporterade i medierna. Därför måste alla se den här serien. Sätt på filmen i skolorna, titta på den med era familjer hemma. De som förlorat någon närstående som försvann med båten ner i djupet den där natten. Och de som varit med om detta, de som var där, som befann sig i vansinnets mitt, och som nu tillbringar tiden med att försöka leva vidare. De är fortfarande förtvivlade. De har fortfarande frågor som ansvariga inte vill svara på. De ställer inga stora krav - de vill bara veta vad som hände. 

Nu när jag hört deras historier, sett dem tystna och sett deras blickar berätta vidare det som inte kan beskrivas med ord. Det är så självklart nu: se till att ge de här människorna svar. Gör allt de vill. Vänd upp och ner på världen för deras skull.

Ett "oh shit-moment" säger experten på vrak Linus Andersson – hör honom berätta.