Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Vad gör SVT – vad är detta för galenskap?

André Pops är programledare för Vinterstudion.

Jag har inte tittat på Vinterstudion, men jag vet vad programmet gör med människor. 

Jag har sett det med egna ögon. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När jag hämtat upp något barn någon helgeftermiddag hemma hos en kompis har det hänt att jag från hallen har kunnat se familjemedlemmarna där framför teven, hur de ligger liksom utslängda och utslagna på olika märkliga platser i soffan, som avrättade.

Deras tomma blickar, livlösheten. Jag försöker säga något, då får de plötsligt liv - fingrar upp i luften, viftanden, hyssjanden - jaktstarten har just börjat.

Jag har förstått att svenskarnas intresse för Vinterstudion är enormt. För att förstå varför programmet blivit en sådan institution bestämde jag mig för att ge det en chans. Det var ett uppvaknande och en käftsmäll, och nu får ni som följer Vinterstudion ursäkta att jag kommer med självklarheter, men till er andra: visste ni att SVT sänder Vinterstudion i tio timmar om dagen, både lördagar och söndagar? 

Min första tanke när jag såg detta i tablån: vad är det för rubbad, otäck galenskap? Kan det verkligen ligga i public service-uppdraget att sända sådana här oerhörda mängder ointressant sport? Jag trodde det handlade om något litet Super G-lopp från Schladming på förmiddagen och sen var det tack och hej, ses nästa vecka. Jag visste inte att det rörde sig om denna heldagsaktivitet. 

Förr om året fanns bara en sådan här tv-dag om året, det var Vasaloppet, och det var ju fint, en maratonsändning där i början av mars, när snön gloppade i solen och mellantider i Mångsbodarna och blåbärssoppsfläckar i drivorna, och man tog en liten paus från livet, låg kvar i pyjamas och såg dagen ljusna och mörkna utanför. 

Men nu sker alltså detta ständigt. Helg efter helg. Makabra jätteproduktioner som sträcker sig över hela dagar, en orgie i rapportering från de allra mest obetydliga sporterna som den här planeten kan uppvisa. Och det är alldeles som om ju mer perifer en sport är, desto mer intresserar den svensken.

Generellt är det stort fokus på skidskytte i Vinterstudion. Kommentatorerna är uppe i varv, och jag försöker hitta geist. Men det är svårt. Skidskytte? En av de mest konstruerade sporterna som någonsin uppfunnits, den knäppa, nästan snuskiga mixen av vapen och skidåkning som ingen ens verkar reflektera över, och där kommer de i skogen med slem på haka och hals, in på stadion, stående och liggande och skjuta och BOM och obegripliga straffrundor och sen ut igen, och kommentatorerna skriker, för det är en svensk som har häng på medalj!! 

Som om det på riktigt vore en bragd om han vann. Vet inte kommentatorerna att de refererar en av världens i särklass minsta sporter? Det är väl bara vi nordbor som utövar sporten, och kanske några weirdos från Tyskland och Italien. Det är ju ingenting. Varför skriker de? Det är ju bara olustigt, alltsammans. 

Tillbaka till studion och där sitter några hjon och ska snacka upp VM-finalen i bandy - ”bandyfesten i Vänersborg”. Likgiltigheten jag känner inför den är nästan mystisk. Världens mest oangelägna VM-final, genom alla tider. ”Jag har varit laddad inför den här matchen i ett år”, säger anfallaren Erik Pettersson och jag skrattar högt, rakt ut.

Tillbaka till skidskytte, svensken som har HÄNG gör en kanonskjutning och de båda kommentatorerna skriar som djur, det låter plötsligt sjukt, och konfrontativt, som att de har börjat göra illa varandra, och plötsligt händer något också med mig, jag hör mig själv ropa: ”Kom igen nu!” Och så är jag alltså fast, och när svensken närmar sig upploppet så vill jag nästan gråta, av stolthet eller vad det nu är, och det är först efteråt som jag tror jag kan sammanfatta vad som händer med mig, varför Vinterstudion är en sådan succé. 

Det är årtusendets självbedrägeri. 

Programmet lägger sin enorma sändningstid på att bevaka världens fyra eller fem minsta sporter, och rapporterar sedan om de här sporterna som om de vore högoktaniga, internationella angelägenheter, så när en svensk längdskidåkare får brons på femmilen så är bedriften plötsligt enorm, han är inte bara duktig, han är en bragdman, en levande legend, han är större än Muhammad Ali, viktigare än Pelé. 

I Vinterstudio-bubblan är Sverige en sportslig stormakt. Vi står i centrum, är några att räkna med. Det är därför man är så lycklig där inne. Världen utanför bubblan är skakig, med världspolitiken och Brexit och ryssen, men här inne i bubblan är allt så enkelt, det finns bara en tydlig fiende och det är Norge, och snart börjar andra åket och vi har häng på guldet. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!