Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Vad är detta – ränna ute och höja R-talet?

Mikael Damberg läxade upp oss rejält den här gången, sa att vårt beteende ”duger inte” och så vidare, skriver Alex Schulman. Här är en längre intervju med Damberg.
”Det är lika viktigt för staten att kaféerna håller öppna som att gästerna ska skämmas för beslutet att komma dit”, skriver Alex Schulman.Foto: OLLE SPORRONG

Det var ingen upplyftande förmiddag. Jag var corona-hemma och hade ingenting att göra, gick runt oduschad och var otäck mot barnen, så jag bestämde mig till slut för att gå ut på stan en stund.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Klockan var två och det var redan skymning. Vädret som ett skruvat skämt, det blåste liksom underifrån, som om regnet kom uppskjutande från marken. Varje steg var ett steg mot vansinne, jag hörde någon stilla fnittra, ett nervsvagt och skadat fniss, och jag upptäckte att det var mitt eget. Tog skydd inne på ett kafé, lokalen var tom bortsett från ett biträde som stod bakom kassan och såg illa berörd ut.

Jag vilade blicken på henne en stund i dörren, det fanns en glans i hennes ögonvitor, en skräck? Hon var illa berörd över att få en gäst, och jag kände väl nåt liknande plötsligt, den allmänna förtvivlan som jag kände där ute på gatan hade bytts ut mot något annat här inne – en känsla av skam. Vad tror jag att jag håller på med? Vad har jag här inne att göra? Vad är det för sätt att ränna ute på stan och höja R-talet på det här sättet? När vi stod där och skyggade mot varandra slogs jag av den existentiella svindel jag ofta känner numera när jag tänker på att hela stan är öppen, men att ingen ska vara ute. Det är lika viktigt för staten att kaféerna håller öppna som att gästerna ska skämmas för beslutet att komma dit.

Jag tog en kaffe och satte mig med mobilen. Nyhetsklipp om corona. Inrikesminister Damberg var ute och röjde igen, han läxade upp oss rejält den här gången, sa att vårt beteende ”duger inte” och så vidare. Det är det han gör numera, kallar till presskonferens vart tredje dag och är förbannad över hur illa vi sköter oss. Det är ovant, jag har inte blivit så här utskälld sedan jag var barn. Och när jag såg honom stå där vid podiet, i sin förbluffning över allas vår värdelöshet, och hans röst stockade sig av indignation, då tänkte jag att det fanns risker här, tänk om han blir så arg att han på något sätt går sönder, tänk om Damberg smälter? Jag stängde av innan jag såg det ske.

Gick in på en artikel på Expressen, där skribenterna hade nosat upp källor ”på regeringskansliet” som kunde berätta vad regeringen egentligen hade för bild av viruset, till skillnad från den som kommunicerades utåt. Det var inte särskilt muntert. Corona är inget övergående, konstaterade de. Det finns inget ”andra sidan corona”, utan vi får leva med det här nu och för alltid, livstiden ut. ”Corona är det nya normala.” Visst, vaccin är på väg, men sen kommer en ny stam och då får vi börja om. Regeringspersonerna uppfattade tillvaron som ”ett totalt jävla mörker” och konstaterade att ”livet kommer aldrig bli detsamma igen”. 

Läste vidare. Läkare på Södersjukhuset säger att de väntat sig ”en kulle” i smittan, men konstaterar att ”vi ser ut att vara på väg mot ett Kebnekaise”. Jag stänger ner sidan.

Får syn på en artikel om mänskligt åldrande. Ett forskarteam har lyckats pausa eller ställa tillbaka åldrandet i mänskliga celler. Människans biologiska klocka kan alltså vridas tillbaka. Vi kan bli yngre. Jubel i forskarvärlden. Men jag är inte imponerad. Jag tittar ut på regnet, det är svart ute nu. ”Ett totalt jävla mörker.” Ge mig en forskare som hittar ett sätt att skynda på åldrandet i stället, kanske lika bra, så vi får det här överstökat.

Nu måste alla ta ansvar, det säger Mikael Damberg och regeringen.