Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Ulf Kristersson visar till slut sitt rätta ansikte

Ulf Kristersson på Moderaternas valvaka. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Vi borde sett det här komma. Att vi var så naiva.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den där valnatten, när Ulf Kristersson höll sitt segertal efter sin valförlust. Moderaterna hade backat mest av alla partier, alliansen hade just förlorat i mandat mot de rödgröna, och ändå stod han där och sa att det rimligaste nu är att alliansen tar över makten. Det var så otäckt och skevt. Vi borde ha förstått att den här typen av vantolkningar av ett valresultat tyder på en makthunger som går utöver allt vi tidigare sett. Det här är något annat. 

Vi borde sett det i Kristerssons blick de där första dagarna, hans sammanbitna, passivt aggressiva sätt att prata om en verklighet som fanns bara i hans i huvud. Alla tecknen som vi borde regerat på. Det höjda tonläget. Hur han med stort patos pratade om den alliansregering som ju var dödsdömd från början. SD lovar rösta ner den, de rödgröna lovar rösta ner den – och ändå har han fortsatt, gravallvarliga utfästelser om hårt arbete och att ta ansvar för landet. Som om det var något i grunden fel med honom, en oförmåga att läsa av världen. Små, små tecken på att något inte står rätt till, och ändå var det omöjligt för många av oss att fästa oron vid ord. 

Bara en ruskig känsla: det är nåt som inte stämmer med den här mannen.

Det var väl först när han skrev det där kusliga Facebookinlägget på fredagen som vi förstod att han är ett rovdjur, att hungern efter makten är starkare hos honom än vi någonsin kunnat tro. Han skrev det svart på vitt när han beskrev alternativen för vilka som ska leda landet. Alternativ 1: Alliansen, med Kristersson som statsminister. Alternativ 2: Kristersson som statsminister tillsammans med två Allianspartier. Alternativ 3: Moderaterna tar makten tillsammans med ett annat alliansparti. Inne i Kristerssons hjärna bubblar det alltså av alternativ, och alla för honom till makten. Ingen gång under den här tiden har det föresvävat honom att de som faktiskt vann valet skulle ges möjlighet att bilda regering. 

Facebook-inlägget ger svart på vitt att han alltså nu är beredd att ta KD i hand och gå till SD. Nu vet vi. Han ska gå hela vägen. Han är beredd att bränna broar, svika löften, skita i allt. Kosta vad det kosta vad vill – han ska in. Han hade nog tänkt sig att ett mjukt maktövertagande var att föredra, men han tycks inte vara rädd för att nu göra det med våld. 

Jag hade väl hopp också om honom, att han skulle respektera de löften han gav sina väljare, och att han skulle ha svårt att se sig i spegeln när han blev den som släppte in SD till makten. Men jag hade fel. Så länge det är hallspegeln i Sagerska palatset han tittar sig i så skiter han i vad han ser. Bara han får stå där, rätta till slipsen. När han öppnar ytterdörren nickar han till Säpo-vakten, som viskar i sin snäcka: ”Statsministern lämnar byggnaden.” 

Kristersson är nära nu, och han visar till slut sitt rätta ansikte. Det är en sliten liknelse men jag kan inte sluta tänka på det där slemmet i Sagan om ringen som kryper omkring och lismar för allt och alla, men när han får syn på ringen så blir han jävulen. 

Både C och L meddelar att de inte är beredda att släppa fram Kristersson och KD till en SD-stödd regering. Men det spelar ingen roll. Rovdjuret grinar till och gör en ny plan. Han ska fram. Han ska in. Han ska upp, till toppen. Han släpper inte det här. Aldrig i livet. 

Snart är den hans – makten. His precious.