Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

”U-båten” var något annat – de berättar inte sanningen

Den påstådda u-båten. Foto: PRIVAT/DAGENS NYHETER

Jag läste artikeln i DN om den påstådda u-båten häromdagen. Effektivt skriven, i historisk presens, med ödesmättade vittnesmål från skärrade ungdomar som plötsligt ser bubblor över ytan, ”som kokande vatten” och sedan något svart, rektangulärt som visar sig mellan vågorna. Det var en u-båt. Måste varit. Kunde inte vara nåt annat. Läsare reagerade med vämjelse. Det är som när tjuvar varit inne i bilen på natten och det känns olustigt att sen sätta sig bakom ratten - hela Skärgården känns plötsligt smutsig. Tänk att de var här. Så nära oss. Så långt inne i farleden. I VÅRA vatten.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det fanns naturligtvis fotobevis också, som följde sedvanlig dramaturgi. Alltid samma hysteriska otur med bilderna, det är som att alla som är alerta med kameran ute i Skärgården råkar ha första generationens Iphone och de smäller av bilder och det är bara hopplöst att se nåt med den skitupplösningen, grynigt och kornigt. Lika övertygande som de där bilderna på Loch Ness-monstret.

Jag läste artikeln noga. Slungades tillbaka till 2014 - u-båtshösten. Har de verkligen gått fyra år sedan jag satt där i timme efter timme vid köksbordet och följde rapporterna från Skärgården? Vilken otrolig period i våra liv. All uppståndelse! Den där skäggige farbrorn, u-båtsfarfar, som satt i olika program och var förbannad. Det här är ingen lek! Det är inte Fia med knuff! Han målade upp scenarior, det ena skulle följa på det andra, och allt mynnade till sist ut i typ globalt kärnvapenkrig. Representanter från Försvarsmakten satt på presskonferenser och var okontaktbara. Tomma blickar, harkel och stolskrap, någon pratade helt kort, på knäpp militärlingo, obegripligt för alla, och så samlade de ihop pappren och gav sig ut på fältet igen, för att sänka ryssen. Och hela mediespektaklet på det. Niklas Svensson i en helikopter! Det var tider! När jag tänker på den perioden blir jag nästan gråtmild. Där satt vi och hetsade upp oss över något så fattigt som att det eventuellt fanns en främmande u-båt i vattnet.  Det är väl inte hela världen om en ubåt från Ryssland snokar runt lite här. Visst, lite dålig stil av Putin är det kanske, men inget att gå i bitar för. Det är inte Fia med knuff - men nästan. Men där och då var jakten allt. Det var oskuldens tid i Sverige. Ingenting hade ännu inträffat. Det fanns ingen Brexit. Det fanns ingen Trump som söndrar USA på sånt sätt att det är svårt att se vad som blir kvar när han är färdig. Det fanns inte den här molande ångesten över att vi faktiskt blev den generation som förstörde jorden så till den grad att den inte kunde reparera sig själv någonsin igen. Det var fyra år sedan, men det känns om en evighet.

Försvarsmakten gav sig i förrgår till känna igen. Det visade sig att DN hade haft tvärfel. Det var ingen ny u-båt i vattnen. Det var nåt annat. De vill inte säga vad.

15 reportrar hade jobbat med nyheten, i veckor. All denna oerhörda ansträngning av Dagens Nyheter - och så var allt de skrev fel. Det kanske inte var chefredaktör Peter Wolodarskis starkaste dag som publicist, men jag vill ändå tacka honom, för han fick mig att minnas Sverige sådant det en gång var, där vi stod inför faror som var lagom, behändiga. Det var en lycklig tid, det var höst, det hade just varit val och vi hade en regering på plats.

 

Texten innehöll tidigare en formulering om autism som ändrats. Vi ber om ursäkt för detta.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!