Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Jag trodde naivt att det var över

Här är några av de mest igenkända Trumpsupportrarna som stormade kongressen.
”Och så plötsligt underliga stillbilder på män i maskeradkläder inifrån byggnaden som flinande bar runt på olika klenoder, där gick ett björnhuvud med horn runt med en megafon”, skriver Alex Schulman.
Foto: MANUEL BALCE CENETA / AP / TT NYHETSBYRÅN
”Ingen person, varken privat eller på annat sätt, har fått mig att må så dåligt som han, under så lång tid”, skriver Alex Schulman om Donald Trump.
Foto: ERIK S. LESSER / EPA / TT NYHETSBYRÅN

Influencern Ida Warg berättade för en tid sedan att hon inte längre aktivt konsumerar nyheter. Hon tyckte bara att det var negativa nyheter och hon blev helt enkelt ”för påverkad” – och de viktigaste nyheterna nådde henne ju i alla fall. Så hade hon alltså skitit i det blå skåpet och genast startade ett vansinnigt drev mot henne.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kommentarsfältet fylldes av människor som tyckte att uttalandet var ”vansinne” och att hon var både ”äcklig” och ”privilegierad” och ”lat” och att det är en skyldighet för alla människor att hålla sig uppdaterade – hon skulle veta hut. Och enligt sedvanligt flödesschema över folkdomstolsprocesser av det här slaget fick hon genast gå ut och först förtydliga och ta tillbaka och ursäkta. Det lugnade väl sig väl sen, pöbeln fick syn på något annat och drog vidare, men jag minns att jag tänkte att jag förstod Ida Warg, och jag har sedan något år gjort något liknande.

Jag har stängt av alla nyhetsflashar i mina mobila enheter, för jag klarar inte av dem. Jag måste ha garden uppe när jag tar del av nyheterna numera, vill inte överrumplas av dem. Nerverna krullar sig när de bara kommer, så jag var tvungen att stänga av. Jag har under den senaste tiden tagit allt mer illa vid mig av världen.

För mig började det den 8 november 2016, den där overkliga natten och morgonen när snön föll som på 80-talet utanför fönstret och Donald Trump vann valet på teven. Jag var väl chockad, som alla andra, men jag kunde ju aldrig ana fortsättningen, kunde aldrig förutspå på vilket sätt Donald Trump sedan skulle påverka mig.

Ingen person, varken privat eller på annat sätt, har fått mig att må så dåligt som han, under så lång tid. Detta obekymrade ljugande, hatet han spred, fördomarna han uttryckte. Det var så mycket som gick sönder.

Jag minns de första dagarna av hans presidentskap, när jag förstod att också som president kommer han att ljuga, förtala, sprida hat, det var som att han bröt ett mänskligt kontrakt, det var en egendomlig känsla, jag blev sårad, nästan som att bli lämnad. Alla morgnar jag vaknat med en omedelbar olustkänsla inför det som hänt under natten i USA. Jag var tvungen att avfölja honom på Twitter till slut, för några av de saker han skrev framkallade ett fysiskt illamående hos mig. Jag läste förvisso allt han skrev ändå, men på mina villkor, med garden uppe.

Han har gjort mitt liv sämre i fyra år, men så tog det äntligen slut.

Jag såg honom tala i Washington inför sina uppretade fans i onsdags. Och jag såg sedan folkmassan röra sig mot the Capitol. Jag satt på ett hotellrum och tittade och det var så kusligt och oinformerat, vaga uppgifter från reportrar som tycktes lika tagna på sängen av detta som polisen.

Tydligen hade någon eller några brutit sig i Kapitolium? En filmsekvens på någon som hade sönder ett fönster i byggnaden upprepades under flera timmar. Och så plötsligt underliga stillbilder på män i maskeradkläder inifrån byggnaden som flinande bar runt på olika klenoder, där gick ett björnhuvud med horn runt med en megafon. En flinande rödtott i luvmössa släpade förbi med talmanspodiet. Nån satt inne på Nancy Pelosis kontor och låtsades telefonera. De var inne och – busade? Det var som en scen från ”Natt på museet”.

Det var först senare på kvällen, och framför allt dagarna därpå, som händelsen tog sig ända in. Mobilklipp som lades ut på nätet, från stormningen. Man var plötsligt där, mitt i vansinnet. Det var inte några få knäppgökar som brutit sig in. De var hundratals, och de slog sig fram, förstörde allt som kom i deras väg. Poliser som blir misshandlade och flyr. Några fasansfulla sekunder när en kvinna blir skjuten och faller död ner på golvet. Mobben, kraften, skriken, hatet. Slagorden som skallade genom marmorkorridorerna. 

Analytiker påstod att det var Donald Trumps fortsatta retorik om stulna val i sitt tal den där eftermiddagen som gjorde att massan sedan invaderade Kapitolium. Men allt det som vi fick se genom de skakiga mobilkamerorna var inte resultatet av vad han sa i sitt tal, det var resultatet av vad han sagt under 4 år.

När Trump förlorade valet trodde jag under några naiva timmar att det var över. Kanske måste vi inse att det var då det började.



Analytiker påstod att det var Donald Trumps fortsatta retorik om stulna val i sitt tal den där eftermiddagen som gjorde att massan sedan invaderade Kapitolium.