Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Total galenskap – att inte fler snappar

Hans Jørn Jepsen Kolmos, professor i klinisk mikrobiologi vid Syddanske Universitet, om varför den nya muterade varianten av coronavirus kan vara början på en ny pandemi.
Samtliga minkar i Danmark måste avlivas.Foto: MADS CLAUS RASMUSSEN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

De här minkarna i Danmark. 

Jag ska ärligt säga att jag inte orkade öppna nyhetslänkarna när jag såg rubrikerna om dem första gången. Det kändes för kusligt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag ska ärligt säga att jag inte orkade öppna nyhetslänkarna när jag såg rubrikerna om dem första gången. Det kändes för kusligt. Sen läste jag i alla fall, kisade mig igenom rapporterna, mer som en skadekontroll, och det man behöver veta är väl detta: det har visat sig att minkar i Danmark smittats av corona, och när minkarna sedan smittat vidare viruset till människor så har det plötsligt muterat, till något helt annat. Ett mink-corona-virus, med superegenskaper som kan ställa till det riktigt rejält om det får spridning. 

Totalt 214 danskar har smittats av detta mink-corona-virus. För att stoppa spridningen har danskarna nu beordrat att samtliga minkar i Danmark måste avlivas. Det rör sig om 14 miljoner och jag försökte då se framför mig 14 miljoner minkar, men det var svårt. Man brukar ju använda Globen för att få överblick - 14 miljoner minkar innebär över 1000 Globenarenor fulla av minkar, men jag kunde ändå inte ta in antalet, skulle man samla dem på Gärdet skulle man inte se gräset, bara ett hav av päls, och jag fantiserade om hur de skulle bära sig åt, hur går det praktiskt till? Hur dödar man 14 miljoner djur? Det kan ju knappast handla om en skonsam injektion av veterinär och minken somnar tryggt in i människofamn, utan säkert något mer tidseffektivt. Och jag ville inte veta, men googlade ändå; de stoppas i boxar och gasas ihjäl med koldioxid. 

Det visar ändå att danskarna tar det här på allvar, och de gör det med all rätt. Risken är alltså, på riktigt, att mink-smittan utgör starten för en helt ny pandemi, som startar i Danmark och sprider sig världen över. Sverige ligger ju nära, och här gör man också i ordning koldioxid-boxarna. Och precis när vi lärt oss säga statsepidemiolog ska vi lära oss det ännu svårare: statsepizootolog. Han heter Karl Ståhl och är alltså djurvärldens Tegnell, kan man säga, och han får nu alltmer plats i media och uttrycker oro och bevakar situationen i Danmark noga. 

Snart kan vi alltså ha två pandemier i våra liv, och två presskonferenser, en klockan 14 med Tegnell och en klockan 15 med statsepizootolog Karl Ståhl, med myndighetsgrå fond och någon sorgsen vepa och svarta mikrofoner med två meters avstånd och in kommer Ståhl, först en titt globalt, hur minkviruset sprider sig över kontinenterna och så läget i Sverige, och sen pressens frågor, kanske har den galne tysken bytt presskonferens och sitter nu här och frågar om det svenska mink-experimentet, och sen frågor på länk från nervösa reportrar på aparta magasin, några djurtidningar har letat sig in också, tidningen ”Pets” och ”Hippson”, och så Emanuel Karlstens obligatoriska 3-minutersfråga. Och debatten allt mer uppeldad ute i landet Gör vi rätt? 22 zoologer rycker ut i spalterna, alla gränslösa narcissister, lättantändliga och på ett jävla humör, som larmar och gör sig till, uttrycker farliga felaktigheter med ett otroligt självförtroende.

Jag fattar inte hur vi bär oss åt, vi människor i denna samtid. Hur tar vi oss igenom de här dagarna med sansen i behåll? 

Också med allt annat som händer. Hot om terror-dåd i Stockholm och poliser med automatvapen i varje hörn i innerstaden. Och så ett USA-val som aldrig tog slut. Hade tiden fastnat? En och samma dag tycktes upprepas – skulle det vara onsdag i Pennsylvania livet ut?  Dygnet runt, vecka efter vecka, år efter år väntar vi på att Bucks County ska bli färdiga, gryniga bilder från vallokalerna där valarbetarna sitter och är fenomenalt långsamma med röstsedlarna och procenten står still, och vi följer flödena, in i natten, till slut tar tröttheten över och man somnar och när man vaknar är det onsdag i Pennsylvania igen. 

Varför blir vi inte galna i högre grad?

Jag noterar att folk går till jobbet som vanligt, jag ser dem med portföljer om morgnarna, jag ser folk gå runt på Ica, de känner på avocados, köper bayonneskinka – som om ingenting har hänt! Omkring oss total galenskap, men folk lever sina liv normalt där inne i galenskapen. Att inte fler snappar. Att vi inte ser fler människor springa in i husfasader, rassla ihop i högar längs trottoarerna, att vägarna inte kantas av människor som satt sig ner och gett upp, fnissande, gråtande, apatiska, att inte fler bara lägger ner, stänger av, slutar fungera, går in i barndom. 

Att vi fungerar i detta vansinne. Vi människor är otroliga.