Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Tänk om döden kunde vara något mysigt att se fram emot

Foto: USA TODAY NETWORK / JACK GRUBER-USA TODAY NETWORK VI SIPA USA

Den liberala amerikanska HD-domaren Ruth Bader Ginsburg avled i veckan, 87 år gammal, och nästan hela världen visade sina sympatier, för arbetet hon gjort för jämställdhet är enormt och värt all uppskattning, och mest spritt blev kanske skådespelaren Kerry Washingtons tweet:

”Hennes vila är förtjänad. Det är vår tur att kämpa”, skrev hon.

Och jag kunde inte sluta tänka på formuleringen, att hennes vila är förtjänad. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var så ljust, som om döden var något positivt hon nu äntligen skulle få gå igenom efter det här arbetsamma levandet. Som om det vore nåt nästan avundsvärt:

”Visst, jag förstår att många är avundsjuka på att hon fått dö, men glöm inte att hon förtjänat det här.”

Tänk om döden kunde vara så, eller om man åtminstone kunde föreställa sig den så, som förtjänad vila. Något rätt mysigt att se fram emot när livet tar slut. Det hade väl varit enklare att leva då, om någon kunde övertyga en om att döden är ljus och vilsam, i stället för de tankar vi väl alla hamnar i lite då och då när vi tänker på livets slut, den existentiellt helt vrickade, förvridna, omöjliga insikten att döden förstås bara är en evighetslång icke-existens, att ögonblicket när vi slutar att andas innebär att den död vi befann oss i under evigheter bakåt i tiden, nu ska fortsätta i all evighet framöver.

Att livet var ett knäppt litet stopp, bara, ett hack i den pågående icke-existensen. Att vi levande, som Bodil Malmsten uttryckte det, bara är döda på semester.

Döden innebär ingen vila, som Kerry Washington skriver, utan det är livet som utgör vilan, varandet som en liten paus från att inte finnas till.

I tonåren läste jag en bok av Pär Lagerkvist, ”Det eviga leendet”, och den handlar om en grupp döda människor som sitter nånstans i något mörker och pratar med varandra för att få evigheten att gå, men efter att ha suttit där i tusentals år så blir de till slut rastlösa och de reser sig för att söka upp Gud för att få svar på varför de levat.

Färden är äventyrlig, men till slut kommer de till en skog och utanför en stuga vid ett bryn står Gud och hugger ved, och de döda går fram till Gud och frågar: ”Kan du möjligen berätta varför vi levde?”

Gud är blyg och lite eljest, vill inte prata, vill bara hugga ved, och förresten har han inget bra svar. Han vet inte riktigt, säger han. Han hade inte tänkt nåt särskilt. Men så säger han: ”När jag gav er liv så hade jag bara tänkt att ni skulle ha mer än ingenting alls.”

Det var, och är fortfarande, det största jag läst. Trots all ledsamhet i livet, all ånger, ångest och desperation vi upplever, så är det i alla fall att föredra mot alternativet, att inte ha existerat alls.