Alex Schulman
Vi står oavsett vilket inför ett kaos som svensk politik inte skådat på många decennier. Valdagen kommer bli sorglig, hur det än går, med alla i minoritet, kohandel i natten, vallöften som bryts, och till slut står det någon stackare på en scen med en bukett blommor i famnen, och med ett enastående uselt utgångsläge ska hen baxa det här landet fyra år framöver. Nu är chanserna till game changers förbi. Det spelar egentligen ingen roll vad någon säger eller gör. I förrgår avslöjade Expressens David Baas tillsammans med tidningen Expo att flera av SD:s valbara kandidater har hyllat Adolf Hitler, förnedrat Förintelsens offer och spridit antisemitiska konspirationsteorier. Nazismen lever alltså kvar i partiet. Jimmie Åkesson rycker på axlarna - ”det är svårt att röntga människors hjärnor”, säger han - och sen kommer en ny opinionsmätning, SD upp 0,7.
Det är så dystert, alltsammans, att man inte ens får lov att skratta åt det. Det brukade ju vara roligt med valrörelse! Minns ni Gustav Fridolins knäppa kolbit som han reste runt i parkerna med i valet 2014? Eller när Annie Lööf viftade med den där luntan och Löfven fick spel och ropade ”käbbel”. Det var ju politik och allvar - men det var också roligt! Med tanke på att det bara är dagar kvar till vi får ett valresultat som med allt att döma kommer att leda till parlamentarisk kris, och eftersom det inte är så mycket vi kan göra än att faktiskt rösta på söndag, så är mitt förslag att ta vara på den här veckan fram till valdagen. Hitta tillbaka till glädjen! Ett val är demokrati och det finns något vackert i det. Och om man letar noga hittar man humor också i denna valrörelse.
Som Jan Björklund i Nyhetsmorgon häromdagen, när han plötsligt dansade som kidsen, han flossade och såg outsägligt obehaglig ut. Det klippet vill jag glo på om och om igen, så att jag glömmer problemen en stund. Eller Moderaternas reklamfilm när Ulf Kristersson delar en bulle itu och föreläser om skattetryck för dottern. Jag skrattar varje gång jag ser den. Det är roligt med valrörelse! Därför är jag så glad, på ett sätt, för SVT:s Bolibompaversion av statsministerduellen i helgen, som ju bjöd på en oavsiktlig humor. Partiledarna skulle göra entré som rockstjärnor, dramatisk röst som ropade: ”Här kommer de, statsministerkandidaterna - Stefan Löfven och Ulf Kristersson!” Och så fullt blås med någon musik och Löfven fick feeling och skulle göra några high fives med fansen, tafatta labbar i luften, men det visade sig att han riktade sina försök mot en samling moderater, som blängde tillbaka. Det var kul, och konstigt! Eller publiken, både moderater och sossar inbjudna specifikt för att ge sin partiledare sitt stöd, som hyssjades av hysterisk programledare så fort de applåderade. Som en scen i en Ruben Östlund-film, eller en konstinstallation över samtidens dumhet.
Vi vet att det är dystert, men låt oss ändå vara glada en liten stund. Som orkestern på Titanic, som spelar ända in i slutet. Låt oss dansa en sista dans i oskuldens tid, och skratta en stund till, låt oss flossa med varandra en sista floss, så här i slutet, sista veckan, tills mörkret är över oss.