Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Stefan Löfvens tjat om dessa kramar är provocerande

Tidigare i veckan kom beskedet att regeringen skjuter upp de lättnader som var planerade till 3 maj till följd av den stora smittspridningen.
Stefan Löfven får en kram när han valts till Socialdemokraternas ordförande 2013.
Foto: Claudio Bresciani / TT / TT NYHETSBYRÅN
Stefan Löfven får en kram av en partimedlem 2012.
Foto: Håkan Nordström / TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag läste på Stefan Löfvens Facebook för några dagar sedan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var en uppdatering om vaccineringen, jodå nu går det framåt, nu har en fjärdedel av den vuxna befolkningen fått en spruta i armen, men vården går förstås på knäna, håll i och håll ut, och så vidare, och så vidare och så avslutade han som vanligt med en variant av budskapet: snart kommer vi att få krama våra nära och kära igen. Och jag slogs av att det har varit ett nästan orimligt tjatande från statsministern under pandemin om de här kramarna. Förbud mot kramar, längtan efter kramar, löften om kramar snart. Hela tiden landar han i de här kramarna, som om de vore helt väsentliga, ja avgörande. Löfven tycks vara övertygad om att suget hos det svenska folket efter att få kramas igen är enormt.

Jag har under hela pandemin undrat vem det är han pratar om. Vilka är det som går runt med sådant enormt krambegär? Jag tillhör i alla fall inte gruppen. Vem skulle jag krama när jag väl får chansen? Mina föräldrar är döda, mina morföräldrar är extremt döda. Mina barn kramar jag redan, och det finns väl egentligen inte någon enda person i kategorin ”nära och kära” som jag på riktigt känner att jag har saknat att krama.

Kan det vara så att Stefan Löfven har tänkt fruktansvärt fel? Har han fått för sig att Sverige består av en enda lycklig kärnfamiljsidyll? Att var och en av de 10 miljoner svenskarna är en harmonisk del av en lycksalig kedja av barn, barn, barnbarn och alla håller handen och omfamnar varandra? Tror han att alla har en familj? Vet han inte hur ensamma vi svenskar i själva verket är? Jag slås av att för alla de människor där ute som inte har en enda att krama när det inte är pandemi, så måste Löfvens tjat om dessa kramar vara rätt smärtsamma att lyssna på, till och med provocerande. 

Det är som att Löfven fått för sig att Sverige är Saltkråkan. I varenda liten berså, i skuggan i de prunkande trädgårdarna från Ystad till Haparanda, där är hammockarna fulla av barn och barnbarn i folkdräkt och de sitter och äter mackor med egen-kärnat smör och dricker lemonad och kramas med mor- och farföräldrar hela dagarna. Och Snoddas sjunger på radion. Och så inträffar pandemin och kärnfamiljerna slits isär, och vilda skrik, en sista kram, och morfar och mormor stänger in sig och äter konserver och barnen som de nästan kramat ihjäl under deras livstid, de får nu nöja sig med ZOOM-samtal och ungarna är förvirrade och harmsna, sträcker sina barnhänder mot skärmen, för att klappa morfars ansikte och tårögda jämrar de sig – de vill ju bara kramas! Och Statsministern avbryter Snoddas på radion och lovar: snart ska ni få kramas igen, men inte den här påsken.

Om vi ska vara helt ärliga; den här retoriken bygger på ett Sverige som väl i allt väsentligt inte finns? Det där är inte vi. Välkomna till Sverige, här bor världens ensammaste folk. Det är vi som är skickligast i världen på att glömma våra äldre, vi gömmer undan våra gamla föräldrar på ålderdomshem och låter dem stanna där, och de få gånger vi träffar dem så tycker vi alltid att det är förfärligt för allt som vi burit på genom livet, alla oförrätter som vi borde pratat om för länge sen, de ligger där och bubblar och kommer upp som ett obestämt mörker. 

Det här är Sverige, familje-dysfunktionalitetens högborg. Här vet ingen hur man säger ”jag älskar dig” och ingen vet hur man kramas, här är omfamningarna kantiga och känns obekanta och obekväma, tinning mot tinning och några hastiga klappar på ryggen och sen står vi åt sidan, håller distansen, och sen åker vi hem till våra ensamhushåll där vi kan stänga in oss och bli olyckliga i fred, och när Löfven säger att snart kan ni kramas igen så känns det inte som ett löfte utan som ett illavarslande hot, för det här är Sverige och här har vi ingen att krama och hade vi någon så ville vi det ändå inte.