Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Statsminister Åkesson – det kommer att bli så

Jimmie Åkesson jublar på Sverigedemokraternas valvaka 2018.Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Statsminister Stefan Löfven (S).Foto: OLLE SPORRONG

Statsminister Åkesson.

Det ligger förstås inte helt naturligt i munnen ännu, men det börjar kännas alltmer logiskt att det är så det kommer bli, att det är så det måste bli.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag kan inte se att någon annan kandidat har vad som krävs – Åkesson bör ta över landet efter nästa val. Den politiska debatten i Sverige domineras fullständigt av det ämne som han kan bättre än alla andra, därför är det logiskt och följdriktigt att han tar över. För, i ett land där alla pratar om invandringen, vem skulle komma på idén att lyssna på någon annan än Jimmie? Ingen annan partiledare kommer i närheten i att vara lika trovärdig som han när det gäller migration.

Han är tydligare än alla andra. Hans åsikter speglar folkets bättre än de andra. Och framför allt: han var långt före alla andra. Visst, numera ska varenda partiledare prata migration, men allt som de nu säger har Åkesson redan sagt, han har sagt det tidigare, tydligare, bättre. Stefan Löfven sa häromdagen att vi ska minska invandringen till Sverige. Det var ju nästan generande. Som om det skulle ge poäng – det sa Jimmie Åkesson 1997.

Allt som regeringen och borgerligheten nu säger om migration är bara re-artikulationer av saker som SD redan sagt. Vi har alltså ett original och så har vi ett antal kopior. Vi har SD och så har vi fattigmans-SD.

Åkesson själv säger att han är ”så redo han kan vara” för att bli statsminister, och det verkar rimligt. Han har jobbat länge och han har gjort det i motvind, det fanns förstås tider under 00-talet då läget måste känts hopplöst, då andra frågor än migrationen dominerade debatten, men när vi senare nedtecknar sagan om Jimmie Åkessons väg till Rosenbad så är den ju nästan poetisk, hur han som partiledare faktiskt chansade rätt hårt, lade alla äggen i en korg, byggde ett parti på en fråga som där och då upplevdes som en randfråga, de var utskrattade och marginaliserade, och inte ens Jimmie själv kunde väl tro att han år 2019 skulle leda den politiska utvecklingen i ett land där i stort sett alla andra politiska frågor än invandringen blivit neutraliserade. 

Därför menar jag: Åkesson for statsminister! Han spelade väl, och han vann. 

Och i nästa andetag tänker jag också att det förstås finns stunder när jag inte riktigt känner igen mig i den politiska debatten. Om vi bara pratar om invandringen så går vi ju med på att invandringen är det enda problem Sverige har. Och jag tycker inte att invandringen är Sveriges viktigaste samhällsfråga. Jag tror att sjukvården är viktig, miljön förstås, skolan, äldreomsorgen. 

Är jag ensam om detta?

Jag måste kontrollera. 

Jag hittar en NOVUS-undersökning från i september där svenska folket får svara på vilken de tycker är den viktigaste politiska frågan. Klar etta på listan är sjukvården. 

Förlåt en fundering, men kära politiker: skulle vi kunna byta ämne ibland? Vi är några som ibland, lite då och då, funderar på andra saker än invandring.