Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Sluta med skitbeteendet – ring inte en andra gång

”Alla de här ringningarna, ständigt dessa hugg i bröstet”, skriver Alex Schulman.Foto: POPROTSKIY ALEXEY / Colourbox

Så finns det alltså svart på vitt, att jag inte är ensam.

2,5 miljoner svenskar lider av telefonskräck, meddelar Sifo i en ny undersökning.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En fjärdedel av svenska folket känner samma obehag som jag. Dags, alltså, att ta den här folksjukdomen på allvar. Tillståndet har nu fått ett eget namn, vi kallar oss invasofober. Jag såg en fobiexpert och psykolog intervjuas om saken och han ville göra gällande att det man upplever som telefonfobiker går att jämföra med det en ormfobiker upplever när denne ser en orm. 

Ok, Fobiexperten vet tyvärr inte vad han pratar om. 

Det handlar ju inte om rädsla. Det är inte i första hand skräck man erfar när telefonen plötsligt börjar ringa där borta på köksbordet. Det är att sakta inse att ens liv är över, för på andra sidan luren sitter någon och vill berätta något som kommer att ödelägga allt som är du och allt du håller kärt. Att höra ringtonen är att sakta omfamna sin egen förintelse. Det är inte skräck, det är en stilla ångest över att allt är över. Det är att stå vid avgrunden och sedan falla, genom sig själv, det är andra sidan livet som hör av sig, ringsignalen är en knackning på dörren, det är icke-existensen som vill ta med dig ut på det svarta havet.

Alla de här ringningarna, ständigt dessa hugg i bröstet. 

Det ringer från olika nummer, men för mig är det samma person. Samma grinande bockansikte, med klövar och hår i ansiktet, som sitter tyst nånstans i mörkret och väntar. Tålmodigt inväntar han mitt misstag. När jag inte svarar lägger han på luren, men han har inte bråttom. Han provar igen i morgon. Endera dagen kommer jag att svara och då ska han slå till.

Ibland ringer nära vänner till mig. Då blir jag ledsen och illa berörd. Det är så intimt, det de försöker med. Så på alla sätt opassande, så gränslöst, och jag svarar sällan, för jag kan inte tänka mig att något de ska säga kan göra mig något gott. Men jag blir inte så uppjagad av vänners samtal som när de privata numren hör av sig. Det är fortfarande så främmande för mig att det förekommer. Jag blir så – paff.

De som ringer anonymt, vad hade de egentligen tänkt sig? De vill att jag ska svara på chans? Jag ska bara lyfta luren lite på vinst och förlust, se vad som händer? Här finns en arrogans som hade varit intressant om den inte gjort mig så uppskakad.

Jag har inte svarat på ett hemligt nummer sedan 2012, och det kunde jag sagt i triumf om det inte varit för hur sargad jag ändå blivit av dem, för sen ligger man i mörkret, när telefonskärmens blåa sken bränner ut i rummet, och väggarna närmar sig och man funderar på vem det kan ha varit, och man matas med förslag på vad det kan ha varit för dåliga besked som nu finns som en diffus verklighet någonstans på andra sidan.

Som telefonfobiker är det klart att jag kanske har en särskilt skör syn på telefoni. Men det finns skitbeteenden runt telefoni som jag tror är universellt avskyvärda och som framkallar en avsky som jag tror att alla som äger telefon och öron delar. Jag pratar om de som ringer en gång till. 

Det ringer på telefonen, konstigt nummer, jag svarar inte. 

30 sekunder senare ringer samma person igen. 

Snälla människa. Ring inte en andra gång. Och när jag ändå har dig på tråden: Ring inte en första gång heller.

Experten: ”Tyvärr tas det inte på så stort allvar”.