Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Skolan var bättre förr – utan föräldrarna

Jag gick på min dotters skolavslutning i torsdags och kom då att tänka på att jag tror aldrig jag sett mina föräldrar på några av mina skolavslutningar när jag var barn.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tyckte synd om mig själv en stund, ömmade för mig som liten som stod där på scenen och sjöng Blomstertid och jag måste ha spejat ut över havet av uppklädda fäder och mödrar utan att hitta mamma eller pappa. Men så slogs jag av: det var ingen annan förälder där heller. På den tiden. De var inte bjudna på avslutningarna. Det var bara vi barn i aulan och vi sjöng sånger och efteråt fick vi diplom och ta lärarna i hand, de luktade fika i munnen.

Det är så mycket 10-tal över den här idén om total delaktighet mellan föräldrar och barn. Detta är den nya skolan, där både mamma och pappa och barnen ska vara så inblandade att det nästan blir lite fånigt. Det märks på utvecklingssamtalen. Förr om åren hette det kvartssamtal och då träffades läraren och föräldern enskilt för att prata om hur det egentligen går för barnet i skolan. Föräldrarna fick veta sanningar. Saker som det måste jobbas med. I dag heter det utvecklingssamtal och går ut på att föräldern träffar läraren – tillsammans med barnet. Och av någon underlig anledning är det barnet som håller i mötet, hen får göra en dragning över läsåret och allt hen lärt sig, visa sina böcker och sina texter.

Det är ju så förbluffande dumt.

 

Jag frågade försiktigt en lärare varför detta upplägg användes och svaret var att om barnet får veta att man sitter och pratar om honom eller henne i ett annat rum så finns en risk att barnet kommer att känna sig kränkt.

Och det sammanfattar väl den svenska skolan 2017. Den handlar inte främst om att lära ut kunskap utan går ut på att minimera risken för barnen att känna sig kränkta. Det är också därför barnen gör lite som de vill i den svenska skolan. Och i ännu högre grad: föräldrarna gör lite som de vill. En lärare får inte beslagta en elevs mobiltelefon, eftersom det finns föräldrar som angett att de hela tiden vill kunna komma i kontakt med sina barn. En lärare får inte ge en misskötsam elev en uppsträckning, men en förälder får när som helst ge en lärare en uppsträckning. Skolan i en mening: Föräldrar får ställa orimliga krav på läraren, men läraren får inte ställa några som helst krav på eleverna. Sånt kan kränka dem.

Det här med att mamma och pappa ska komma med barnen på skolavslutningar är alltså ett nytt fenomen. Jag tänker på det när jag inte får plats i någon av kyrkans bänkar på avslutningen och hamnar bakom en pelare, att man kanske borde gå tillbaka till det gamla upplägget. För det är klart att jag engagerar mig i min dotters skolgång, men jag engagerar mig inte lika mycket i övriga barn och deras sång. Det är klart att jag vill se när min tjej går ut ettan, men det är faktiskt prövande att stå där i en timme och lyssna på hur främmande ungar gör soloframträdanden. En efter en uppträder, ingen kan sjunga, men det är feedback som valts bort, både av föräldrar och lärarkåren, för man vill ju inte kränka barnen.

 

Jag spejar efter min dotter där framme. Jag vet att hon har en blå klänning och tror mig till slut ha hittat en blå punkt som skulle kunna vara hon. Ännu en falsksång ramlar genom rummet.

När vi lämnar kyrkan 70 minuter senare är jag ganska färdig. Och svag. Men samtidigt bestämd: Jag tror på en skolreform, där man börjar här, med avslutningarna. I framtidens skola får barnen åter ha avslutningarna för sig själva.

Parallellt kan föräldrarna sitta med lärarna och få höra hur det egentligen går för barnen i skolan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!