Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Skolan för särbegåvade kommer att få kaos med ansökningarna

”De kommer få kaos med ansökningarna. Är det inte exakt så här i stort sett varenda förälder beskriver sina barn nu för tiden?” skriver Alex Schulman om skolan för särbegåvade som ska startas. Bilden är en genrebild.Foto: Tatiana Mironenko / Colourbox

När min dotter var två år kom det ett mms från förskolefröken. Det var ett foto, där satt hon plötsligt - på en toalett. Som om hon aldrig gjort annat, ledigt framåtlutad med benen dinglande ovanför golvet. Ett snett leende in i kameran, kanske en smula häpen uppsyn, som om hon undrade varför en bild skulle tas på något så naturligt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tittade på bilden länge och på kvällen kom tankarna. Är det inte VÄLDIGT tidigt för att vara en 2-åring? Börjar inte mer normala barn gå på tjotta när de är tre eller fyra? Är inte detta rentav - kusligt? Vad har vi för dotter egentligen. Vem ÄR hon? När andras 2-åringar går med blöja och sitter och ser förvirrade ut när mamma placerar dem på pottor, så hade vi en dotter som bara körde, som bara sket i allt och satte fart rakt upp på toaletten. Vad var det som pågår här egentligen? Jag visade bilden för min fru i köket. Jag viskade och väste till henne, så att hennes andra, mer normalbegåvade syskon inte skulle höra. För nu tändes en gnista, ett fönster öppnade sig för mig. Kanske var hon ändå något utöver det vanliga, vår lilla tjej. Kanske var detta första tecknet på något ganska storslaget. Hon skulle fortsätta att ligga ljusår före sina kamrater, gå före alla andra, prata tidigare, läsa snabbare, skriva bättre, excellera genom barndom och ungdom, och på andra sidan av den här räckan av häpnadsväckande bedrifter fanns ett Nobelpris.

Det skulle ta flera månader av vanföreställningar innan jag kom till sans. Jag insåg till slut att det inte är min dotter som är överbegåvad, det är jag som är underbegåvad på att objektivt betrakta mina barn. Och jag kunde skratta åt det. Men ändå låg den fortsatt där och slumrade, drömmen om att snart dyker tecknet upp, det sanna, beviset för att mitt barn är utvalt. Så en dag gick jag fram till min andra dotter när hon stod vid vattenbrynet med fötterna i vattnet. Jag frågade vad hon gjorde och hon svarade att hon svalkade sig. 

Svalkade sig?

Vad är det för avancerat språk?

Vem säger så, i den åldern? Vem ÄR hon?

Och så satte det fart igen. 

Jag kom att tänka på de här sakerna när jag idag läste i DN att det nu ska startas Sveriges första skola för särbegåvade. Den är till för att ta hand om de där extra smarta ungarna. Jag minns dem själv från skoltiden, jag gick i tvåan och jobbade med tvåans mattebok, men vid bänken intill satt det någon och höll på med fyrans mattebok. Dessa barn ska nu slippa lida av klasskompisarnas mediokritet och få odla sin genialitet i lugn och ro, tillsammans med andra barn med samma gåvor. Skolan utför inga intelligenstester, utan litar på att föräldrarna till de överbegåvade ungarna vet vad de pratar om när de ansöker. Jag tänker: de är alltså galna på skolan? De har tappat förståndet? Längst ner i artikeln läser jag en lathund: ”Så vet du om ditt barn är särbegåvat!” Om du har ett barn som resonerar väl, lär sig snabbt, har utmärkt minne, visar medkänsla, är perfektionist, moraliskt känslig, har stor nyfikenhet, hög grad av energi, har ett moget omdöme för sin ålder, har livlig fantasi, är kreativ, är bra på siffror och pussel och kan vara självständig - ja, då sitter du och håller på en särbegåvade unge.

De kommer få kaos med ansökningarna. Är det inte exakt så här i stort sett varenda förälder beskriver sina barn nu för tiden?