Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

SD är numera politiskt unika på endast ett sätt – att vara rasister

SD:s Oscar Sjöstedt skämtar grovt om judar i en video.
2012 publicerade Expressen en film med ledande SD-politiker som gav sig ut med järnrör på stan.
<p>SD:s Carina Herrstedt vidaresände skämt om judar och "negrer".<br></p>Foto: Sven Lindwall

Det har varit drag under galoscherna för Sverigedemokraterna under de senaste dagarna.

Det har varit rasism och nazism, jude- och negerskämt hela veckan lång.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det började med den film som det antirasistiska nätverket "Inte rasist, men..." publicerade, där riksdagsledamoten Oscar Sjöstedt på en fest berättar om när han jobbade tillsammans med nazister som låtsades sparka på judar. Han berättar historien för sina partivänner som står bredvid, alla ursinnigt rökande på cigaretter, med drinkar i handen. Sjöstedt garvar så att han knappt får luft, så uppe i varv är han av sin egen judehistoria, så smittad av sina SD-vänners hysteriska jubel.

 

I fredags avslöjade Aftonbladet att SD-toppen Carina Herrstedt vidaresänt skämt om vad som händer om man "skaffar 2 judar" och "negrer" och "zigenare som tar allt". När hon blir utfrågad om saken är hon inte ångerfull, mest irriterad på att mejlet läckt ut.

 

Det har varit intressant att se hur partiledare på högerkanten, trots SD:s tydliga rasism, haft svårt att ta avstånd. Störst besvär har Anna Kinberg Batra haft. Hon har visat upp en närmast ursinnig ovilja att bränna broar till SD. Hon har varit fascinerande diffus när ett eventuellt samarbete med SD kommit på tal, alltid leende, men aldrig tydlig, i intervju efter intervju detta verbala nonsens, evigt undvikande, undflyende, tills hon till sist i DN äntligen tog avstånd.

 

Det hedrar henne, att hon tar avstånd från SD, för det finns en hel del svenskar som inte gjort det. 18 procent av det svenska folket stöder fortfarande SD. Trots att vi har att göra med ett parti vars ledande företrädare visar nazistsympatier så är alltså nästan en femtedel av svenskarna ändå berett att rösta på dem.

 

Vad är detta? Hur kan man förklara det?

 

Minns ni november 2012 när Expressen publicerade en film med ledande SD-politiker som gav sig ut med järnrör på stan och kallade folk för "hora" och "babbe". Jag minns att jag såg filmen och tänkte: nu är det över för det här partiet. Jag hade fel. De bara växte och växte och i efterhand var det ju enkelt att se varför. SD var det enda invandrarkritiska partiet i riksdagen - det fanns inga alternativ dit den invandrarfientliga delen av svenska folket kunde vända sig. De blev SD trogna.

 

Men nu kryllar det ju av andra valmöjligheter för den som ogillar asylsökande.

 

Socialdemokraterna själva har ju i sin regeringsställning infört regler som hör till Europas strängaste. Moderaterna tycker inte att de här extrema åtgärderna räcker, utan vill att det görs ännu svårare för folk att komma hit. Partiets migrationspolitiska talesperson Johan Forssell använder ren SD-retorik i sina återkommande hånfulla attacker på regeringens svaghet i asylpolitiken. KD är kanske värst av alla, som vill införa stränga asylprogram och ständigt pratar om "hårdare tag" mot asylsökande.

 

Alltså: SD fortsätter att öka, i mätning efter mätning, trots att alternativ finns överallt. SD är inte på långa vägar det enda invandrarkritiska partiet i Sverige. SD är numera politiskt unika på endast ett sätt och det har med deras människosyn att göra. De är ensamma om att dela in människor i horor, negrer och babbar. De är ensamma om att skratta åt judeskämt. De är ensamma om att vara rasister, kort sagt.

 

Men bakom sig har de ändå en armé av människor. 18 procent av svenska folket. Det är skrämmande och skamligt.

Alex Schulman