Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Ranelid och Trump är samma person

Jag såg Björn Ranelid poppa upp i tv-rutan både här och där i veckan. Först i Lars Lerins program och sen som huvudgäst i Skavlan och så ett par dagar senare visade SVT upp en helt ny dokumentär om författaren.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han är överallt för närvarande och jag tänker att Ranelid är litegrann som en jojo i det att han blir populär vart tionde år. För så är det ju med jojon att dess popularitet mycket exakt kan mätas i tio-årscykler.

2003 var jojon otroligt i ropet. Sen försvann den helt och kom inte tillbaka förrän 2013. Det är alltså sex år kvar till nästa storhetstid. Björn Ranelid blev plötsligt otroligt populär runt 2007, försvann sen från det absoluta blickfånget för att nu komma tillbaka med full kraft, exakt tio år senare. Det är ingen uppdaterad version av Ranelid vi ser. Han har visserligen en Zlatan-tofs och en jättetiger tatuerad på bröstet, för det är, som hans fru säger, "inte mer än rimligt att en Björn som kör en jaguar har en tiger på bröstet.”

Men i övrigt är det samma version av Ranelid. Samma ”ranelidska”. Det är fortfarande ”stranden jag och stranden du i havet vi”, exakt samma ord och samma koncept: femton meningar som han skrivit, som han sedan kastar om i ordning, om och om igen. Det har alltså inte hänt någonting, men alla älskar det ändå.

Jag funderar på det här mycket. Funderar på hur det kommer sig att ingen har lärt sig att avkoda Ranelid. Och jag tror att svaret kanske till och med är viktigt. Den här populariteten säger något inte bara om Ranelid, den säger något om svenskarna och den tid vi lever i. Nånting rätt drabbande slår mig nämligen när jag ser Ranelid i SVT-dokumentären stå på en scen och skrävla om sin förträfflighet. Att han är Trump.


I skrivande stund ser jag hur de just nu skämtar i Melodifestivalen om att Ranelid är lik Trump, men jag menar att likheterna inte bara handlar om att de båda har orange hud. De är lika – i psyket. De använder samma språk, de förhåller sig på exakt samma sätt till omvärlden - de är samma person!

Faktaresistensen, till exempel. Kärleken till alternativa fakta. Ranelid påstår att han sprungit 100 meter på 10.71, trots att det på den tiden skulle vara en tid i landslagsnivå. Att han fått 50 000 beundrarbrev, men han blir alltid diffus när det gäller att visa upp breven. Att han är den författare som talat flest gånger inför publik, fast något sådant skulle vara omöjligt att leda i bevis.

Han är lik Trump på alla plan. Den grandiosa självbilden hos Trump finns också hos Ranelid - "Jag är viktigare för Sveriges litteratur än Peter Englund”. Överorden – när Trump säger ”tremendous” så säger Ranelid ”herregud”. Fejderna med pressen – Trump hatar ”disponent media” och Ranelid har gjort till sina livsfiender de recensenter (Per Svensson och Linda Skugge till exempel) som sågat hans böcker. Både Trump och Ranelid anser sig vara missförstådda och hatade av etablissemanget, men hävdar också att de är djupt älskade av folket.


Likheterna skulle ju kunna vara bara en snabb lustifikation, men jag tror det finns något viktigt här. De här cyklerna i vilka Ranelid blir populär kan säga något om samtiden. 2007 hade bloggarna och de sociala medierna just kommit. Självlanseringen som sådan blev populär. Ranelids karaktär passade plötsligt in. Och sen försvann han, och kommer tillbaka först nu, i faktaresistensens tid. När ingenting är riktigt sant, eller riktigt falskt, men allt är ”tremendous” och ”herregud”.

Det är insikten.

Vi kan mäta samtiden via Ranelid.

Titta på Ranelid och du ska förstå världen.