Alex Schulman
Vad hände sen efter det hjärnsläppet? Jag läste i tidningen att Oscarsson satt i möten med TV4-ledningen, som försökte förklara för honom att man inte kan göra så. Man kan inte skriva politiska manifest samtidigt som man är politisk kommentator i TV4. Och Oscarsson själv gick ut och förklarade att det inte var ”åsikter” han skrivit, utan en ”analys”, vilket ju är en av de mest korkade bortförklaringarna jag hört, någonsin.
Hade han varit lite mindre populär hade han förstås fått sparken från TV4. Det hade väl för övrigt varit det bästa - Oscarsson kunde sluta på tv och gå med i SD och kanske kunde han på sikt nå framgång som politiker? Men nu blev det inte så. TV4 ville ha kvar Oscarsson. Över 350 000 följare på Facebook, omtyckt i breda lager, framför allt av Sverigedemokrater - TV4 såg mellan fingrarna på Oscarssons ”analys” om flyktingar och lät honom vara kvar i tv.
Och där har han fortsatt, vecka efter vecka, med allt mer bollibompifierade politiska analyser i Nyhetsmorgon. Det är som att grimaserna blir större för varje gång, gimmickarna blir knasigare. Oscarsson är nu som en politikens Mora Träsk, där alla ord förklaras med en knäpp gest eller en illustration, där analysen presenteras med hjälp av varggrin, jämfotahopp och rullande ögon.
Jag tänkte på det häromdagen när jag såg honom vifta med kondomer och ett par solglasögon som såg ut som drinkar, att nu har det väl ändå nått rock bottom? Detta är väl ändå slutstationen? Nu är analyserna så barnsliga att de tycks riktas direkt mot förskolebarn. Häromveckan skulle han prata om ”valfläsk”, och illustrerade detta genom att steka bacon i studion. Där stod han och slabbade med stekspade och jag noterade att han tog en ordentlig klick smör innan han la ner baconet, och jag tänkte på alla barnen som tittade, hoppas de är förståndiga nog att veta att bacon steker man i eget fett.
Nu har Oscarsson slagit till igen. På sin enorma Facebook-sida skrev han i veckan under rubriken ”exklusiv världspremiär” att han stolt kunde berätta att han som enda media i Sverige kunde erbjuda sina läsare Sverigedemokraternas vallåt. Underrubrik: "SVÄNGIG POPSCHLAGER SOM SÄTTER SIG DIREKT”. Och jag vet inte om det är jag som blivit gammal och som har en förlegad bild av journalistisk etik, men vad är det som händer här egentligen? Ett samarbete mellan en känd politisk journalist och ett politiskt parti. Att som oberoende politisk kommentator låta ett av partierna använda ens plattform för att lansera en vallåt, fyra månader innan valet - varför gör Oscarsson så? Är inte det, om inte oetiskt, så i alla fall onödigt?
Om låten: den upprepar den historia om Sverige som SD velat hamra in svenskarna i ett årtionde, den om ett storslaget Sverige som en gång fanns, men som nu är försvunnet, om hur ”ett folk” har lidit stora kriser, men hur landet nu måste resa sig igen - för Sveriges väl.
Marcus Oscarsson ger sitt omdöme: "Låten får av mig 5 st mikrofoner av 5 möjliga.”
Låten om ”ett folkhem som försvann” tycks alltså falla Oscarsson på läppen. Han verkar gilla den. Toppbetyg! Men vad vet man, det kanske inte är Oscarssons åsikt? Det kanske är hans ”analys”?