Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Om han ändå fick dröja sig kvar och uppleva all kärlek

Det var april, men varmt som i juli och i parkerna runtom i Stockholm satte man sig närmare varandra på filtarna och började spela Aviciis musik genom sina mobiltelefoner, skriver Alex Schulman. Foto: RONNY JOHANNESSON / KVP

Jag uppträdde på en scen i Uppsala och noterade plötsligt hur små punkter av ljus visade sig från läktarens beckmörker. De dök upp ett efter ett, små stillsamma lampor som flämtade till och försvann när publiken lutade sig över sina mobiltelefoner för att läsa nyheten om att Avicii hade gått bort. Det gick inte att höra någon reaktion i rummet, men det gick att känna den. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi satt i en bil sen, på väg mot Stockholm, och i den blånande skymningen spelade vi hans musik, och jag slogs av hur den där euforin i Tim Berglings melodier hela tiden lutade sig mot en melankoli. I den absoluta glädjen som var hans musik fanns också en sorg. Som det också händer sig i livet, att man ibland börjar gråta när man är som lyckligast, kanske för att ögonblicket är så skört, man vet att man kommer att förlora det. 

Vi kom till Stockholm sent på kvällen, och kanske var det bara i mig, men det kändes som att jag lämnat en stad några timmar tidigare och kom tillbaka till en annan. En stillsamhet utanför krogarna på Stureplan som jag sällan ser. Inne på nattklubbarna ordnades en tyst minut för att hedra hans minne. Globen lystes upp med hans namn.

Det var april, men varmt som i juli och i parkerna runtom i Stockholm satte man sig närmare varandra på filtarna och började spela Aviciis musik genom sina mobiltelefoner. Det var som att det gick upp för väldigt många den där kvällen hur mycket hans musik betytt för dem genom åren, hur den ackompanjerat en hel generation unga människor in i vuxenvärlden. 

Det var så fint att se människor sörja genom att spela hans musik. 

Och dagen efter fortsatte man att spela, ljudet blev högre, världen över. I Kalifornien avbröt norska stjärn-DJ:en Kygo sin spelning på Coachella för att hålla ett tal till mannen som fick honom att börja med musik och uppmanade alla att visa sin sorg genom att dansa och sjunga med i Aviciis låt ”Without you”. En kyrka i Utrecht bytte ut sin vanliga klockringning mot melodin till ”Hey brother”, som dånade över staden. 

Själv gick jag nerför Stockholms gator i solskenet och överallt spelades Avicii. På klädbutiken och i tobakskiosken, på uteserveringarna och i sportbarerna. Någon hade lämnat fönstret öppet och spelade Levels på repeat. Och jag läste alla lovord om honom i tidningarna, från fans och världsstjärnor, och hörde musiken spelas vart jag än gick, sorgen dånade genom euforin, och plötsligt kände jag en förhoppning, som en barnslig dröm: Tänk om Avicii ändå fanns någonstans i närheten nu, att han efter döden fick tillåtelse att dröja kvar en liten stund här på jorden innan han reste vidare, så att han fick se allt det här, uppleva all kärlek, höra sina sånger spelas längs gatorna. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!