Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Nästa gång ni ska ut och skräna, lämna åtminstone flaggorna hemma

”Ut med afghaner, ut med batikhäxor”, skanderar ett hundratal människor på Medborgarplatsen i Stockholm under lördagseftermiddagen. De viftar med svenska flaggor och skallen ekar högre och högre över torget, snart byter de ramsa – VÅRT LAND, INTE ERT!” – samtidigt som de pekar över polismännens axlar, bort mot afghanerna som sitter på en trappa en bit bort. Det var länge sen jag kände mig så generad för att tillhöra gruppen ”svensk”, så rädd för att bli sammanblandad, förknippad – jag är inte dem.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Bakgrunden: Under flyktingvågen tog sig 40 000 afghaner genom Europa till Sverige. Alla anses inte ha rätt till skydd och tvingas tillbaka till sitt hemland. Nu demonstrerar runt tusen av afghanerna på Medborgarplatsen mot utvisningsbeskeden. På andra sidan: På nätet finns ”Stå upp för Sverige”, en 176 000 människor stark Facebook-grupp av svenskar som enas i sin avsky mot invandringen och svensk asylpolitik. Häromdagen kungjordes på sidan att de skulle ordna en manifestation på Medborgarplatsen där de skulle visa sitt missnöje över att afghanerna får hålla på med denna "ockupation av allmän plats”. På Facebook gjordes det klart att det rörde sig om en "tyst demonstration”, men så tyst blev den alltså inte. Den blev vokal. Och argsint. 

Demonstranterna från ”Stå upp för Sverige” vänder sig mot afghanerna och skanderar: ”Inga fler parasiter! Inga fler parasiter”. Någon ur gruppen har fått tag på en megafon. Han ropar, snart följer alla andra efter: "Inga afghaner på våra gator!” De sjunger sedan nationalsången.

Det borde vara otänkbart för alla normalt empatiska människor att kalla en flykting för en parasit. Det borde helt enkelt inte gå, någon spärr borde sätta in, för alla. Men ingen spärr sätter in, de här människorna skriker och skriker på torget. Och det är inte nazister med stålgrå blickar som står där, det är inga stöveltramp på torget. Det är väl det som kallas "vanligt folk”, svenskar i övre medelåldern, män och kvinnor i Fjällräven-ryggsäckar och skärmkepsar och tonade solglasögon, någon har tagit med sig plaststol och macka. De ser ut som jag, och när de står där med sina svenska flaggor så känns det som att de vill göra anspråk på att föra svenskarnas talan. Men jag vill inte att de säger såna här otänkbara saker i mitt namn. 

Motdemonstranter vid Medborgarplatsen i Stockholm. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Det är något med flaggan i sig också, att se dem vifta med fanorna och skrika de där sakerna. Inte för att den svenska flaggan betytt särskilt mycket för mig, eller inte mer för mig än för någon annan i alla fall. Jag blir inte gråtmild när jag ser den, jag darrar inte på manschetten när jag hör nationalsången. Men den har ju alltid funnits där, den svenska flaggan. Vi hade en på vårt landställe i Värmland och hissade den ofta, jag minns den djupblåa färgen mot himlen, jag minns att repet slog mot stången när det blåste. Jag minns den från skolavslutningarna, när vi fick vimplar av fröken, hela aulan blev ett blågult hav. Jag minns att jag tyckte att det var fint när den satt på bussarna på nationaldagen. Jag minns att den hissades till taket när vi vann över Finland i hockey-VM och jag tyckte om det. Att se den skändas på det här sättet gör mig illamående. Det är flaggor överallt på Medborgarplatsen och så nya ramsor: UT MED PACKET! UT MED PACKET!” Att se det gör att jag rister till, skammen, jag klarar inte av det, det är som att jag måste ut ur min kropp, ut ur min egen svenskhet.

 

LÄS MER: Två omhändertagna av polis – gick in i manifestationen och skrek rasistiska slagord 

 

På andra sidan poliserna står afghanerna. De provoceras inte. För varje hatisk ramsa visar de upp lappar med stora röda målade hjärtan. Man skulle ju kunna se det som något vackert, en seger där kärleken vinner mot hatet. Men jag kan inte, för det här är ett sånt otroligt misslyckande. 

Jag läser i DN att demonstrationen håller på i många timmar. Enligt DN:s utsände Emma Bouvin blir stämningen sedan värre. Gruppen börjar ropa ”skäggbarn” om förbipasserande afghaner. En kvinna skriker: "Det här är inte ditt land, hoppas ni blir våldtagna som djur!” 

Jag går in och läser på Facebook om gruppen ”Stå upp för Sverige”. De karakteriserar sig som vanligt, hederligt folk, som är INNERLIGT trötta på att bli kallade för rasister bara för att de värnar om landet. Det är anständiga människor som ser att landet är på väg åt fel håll, och de tänker inte gå med på att stämplas som rassar bara för att de månar om Sverige. 

Jag vill gärna känna respekt för dem, eller i alla fall förstå dem på något plan. Men när man ropar "inga afghaner på våra gator" så är det ingen ”kritik av ockupation på allmän plats". Då hetsar man mot medmänniskor.  Och när man kallar afghanska flyktingar för ”skäggbarn” - så är det rasistiskt. 

Nästa gång ni ska ut och skräna, lämna åtminstone flaggorna hemma. För ni är inte Sverige.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!