Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

När Obama säger det vill jag nästan gråta

Varje sommar i min barndom tillbringade jag med min familj på vårt torp i Värmland.  En liten trästuga och framför den en äng som leder ner till en sjö och runt den en skog med granar som var täta och högre än andra granar jag sett någon annan stans.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om kvällarna brukade vi basta och sen satte sig mamma och pappa och åt en korvbit och drack en öl nere vid vattenbrynet och tittade ut över sjön. Om det var sol och vindstilla och högsommar kunde pappa bli sentimental och börja gråta för han tyckte det var så fint. De älskade de där stunderna, och vi barn också. Det var väl något med rofullheten, ljudlösheten. En mygga som närmade sig och försvann. Luftdraget av en svala. En fisk som slog och sedan var borta. I övrigt var det bara tystnad omkring oss.

En sommar byggdes en laxodling mitt i sjön, bara 70 meter från vår strand. Plötsligt kom märkliga ljud över sjön. Rasslet när en maskin portionerade ut mat till fiskarna. Det galna sprattlet när tre hundra laxar samtidigt kämpar om maten. En cirkulationspump som råmade dag som natt. Pappa blev galen där han satt efter bastun. Han ringde ägarna till odlingen och sen ringde han kommunen och skrev insändare i Värmlands folkblad och höll på. Men det hade han inget för, laxodlingen blev kvar och vi vande väl oss till slut med oväsendet, för åren gick och pappa muttrade visserligen ibland men laxodlingen och alla dess ljud utgjorde till slut en ljudkuliss som visserligen var otrevlig men på något sätt bekant. 

Men så en sommarkväll när vi alla satt nere vid vattnet. Det var en särskilt fin kväll. Då plötsligt blev det elavbrott i bygden. Och på en och samma gång försvann alla ljuden. 

”Lyssna!”, väste pappa. ”Hör ni?”

”Vad är det vi ska lyssna efter?” frågade jag.

”Tystnaden”, svarade pappa.

Och där satt vi länge, och bara lyssnade.

Gunnar Ekelöf har skrivit om det någonstans, när han säger att "det finns något som märks först när det inte märks - som tystnaden”, och jag kom att tänka på den ljuvliga, öronbedövande tystnaden den där kvällen på torpet höromdagen när jag på Youtube såg Barack Obamas första riktiga politiska tal sedan han lämnade den politiska scenen. 

Det var som att det här skränandet som man vant sig vid i snart ett år försvann och en ro infann sig. Och det var med Obama precis som med tystnaden: först nu när jag såg honom igen förstod jag hur mycket jag saknat honom hela den här tiden. När han joggar med lätta steg uppför en liten trappa för att komma upp på scenen, vilket påminner om alla gånger jag sett honom småspringa upp för trapporna till Air Force One. Och publiken jublar och Obama avfyrar det där vänliga, lite busiga och självsäkra leendet. Och han börjar prata och jag slås omedelbart av att jag lyssnar på fullständiga meningar. En president som pratar begripligt, som avslutar de meningar han påbörjar. Det är först nu jag förstår hur mycket jag saknat det också. 

Barack Obama talar sedan om unifiering, hur viktigt det är att vi alla drar åt samma håll, och återigen kommer samma tanke över mig: Tänk att det kan vara så här! En president som pratar om att hålla ihop! Jag har glömt allt, helt dränkts i alla Trumps försök att sprida hat och medvetet så split.

Obama frågar sig sedan: I en tid när politiken är så delad och arg, kan vi hitta en tro på idén om att föra folk samman? Och han tystnar och tittar upp mot folkhavet och säger: "Yes we can.” Och då vill jag nästan gråta, dels i saknad efter år 2008, men också för att det är först då, i skenet av den här mannen på scenen och hans uppriktiga försök till att ena människor, som vidden av den skevhet vi nu befinner oss i står klar. 

Vi är som bäst när vi inte trycker ner andra, utan när vi försöker lyfta upp alla.

När alla engagerar sig, när alla drar åt samma håll, det är då det händer bra saker. 

Det säger inte jag, utan Obama, där från scenen.

Det kanske är enkla lösningar. Det kanske till och med är självklarheter. 

Men jag har inte hört en amerikansk president säga det på ett år.

Jag ser Obama lämna scenen. Går in på Twitter. Skummar feeden. Trump kallar en demokratisk politiker för ”galen” och går sedan till ännu en attack mot ”FAKE MEDIA”.

Cirkulationspumpen råmar ut över sjön igen.