Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

När jag såg dem tänkte jag: De gör sig redo för kriget

Lokala råd i fem regioner • Undvik gym • Möten • Kollektivtrafik.
Drottninggatan i Stockholm på fredagen.Foto: OLLE SPORRONG
När jag passerade Systembolaget var kön utanför var 100 meter lång, en lång linje av människoöden som stod och väntade på sin tur, skriver Alex Schulman.Foto: Izabelle Nordfjell/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det finns en scen ur filmen 13 dagar som jag kom att tänka på i går kväll när jag passerade Systembolaget. Filmen handlar om Kuba-krisen, när USA 1962 upptäcker ryska stridsspetsar på Kuba och världen är på randen till ett krig som skulle kunna utrota mänskligheten. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I ett sista försök att undvika katastrofen åker Bobby Kennedy och Kevin Costners Vita huset-karaktär för att prata med Sovjetunionens ambassadör och när de passerar ambassadsbyggnaden ser de hur tjock rök stiger upp från ambassadens skorsten, och kanske är det först då som Bobby Kennedy förstår allvaret, inser hur nära de är undergången. ”They’re burning documents”, mumlar han. ”They think we’re going to war.” 

Jag kom alldeles snabbt att tänka på den scenen när jag passerade Systembolaget i går och kön utanför var 100 meter lång, en lång linje av människoöden som stod och väntade på sin tur. Det var dagen efter de nya restriktionerna trätt i kraft, som uppmanar alla svenskar att omedelbart avveckla alla former av socialt liv utanför familjen, och jag tänkte när jag såg dem stå där i kön och vänta på sin tur att få köpa alkohol: de gör sig redo för kriget. De ska hem sen, stänga in sig, göra som Tegnell säger, och eftersom ingen vet när vi kommer ut igen så är det lika bra att köpa på sig. 

Jag gick sen och träffade en vän som ska öppna en restaurang på Norrmalm, och han visade mig lokalen högst upp i en av stans högsta hus, och jag gick ut på en terrass som hade en av de mest märkvärdiga utsikterna jag sett. Där jag stod kunde jag blicka ut över en miljon människors hem. Som ett glitterregn, glödande punkter överallt, alla köksfönster som blinkade där ute. Människor som förberedde sig för vintern. 

Jag tror vi är oroligare nu än förra gången. Det mörker vi blickar in i nu är något annat än det vi stod inför i mars. Jag minns att Löfven bad oss att kämpa och att hålla i då, och det gjorde vi, för vi kände väl hopp, det var mars och vi levde i ljusnande dagar, med sommaren framför oss, vi visste att på andra sidan våren väntar juni och då kan vi krama varandra igen. Det som står framför oss nu är väl bara mörker, inget ljus på andra sidan. Löfven håller återigen tal till nationen, han pratar om döda och levande, nåt sorts Halloween-tema vad jag förstår, men han säger inget om hur det är tänkt att vi ska klara oss genom den här tiden som nu kommer, och det går väl inte att lasta honom för det, för hur ska han kunna svara på det. 

Och jag tänkte på det sen när jag gick hemåt i kvällen, jag såg de nerdragna järnjalusierna över de stängda butikerna, den svartgulrandiga tejpen som lyste matt inifrån nedsläckta restauranger. Oktoberkväll, men november-kallt ute, och jag passerade kommunens animerade budskap som lyste från reklamytorna, med leende streckgubbar som håller avstånd, skenet från led-skärmarna gjorde den blöta asfalten blå. Några barer öppna, med människor som tog en öl och som snart ska skammas med bildbevis i sociala medier. I övrigt folktomt, få går ut. Ingen hälsar på hemma hos någon, vi avstår till och med från att besöka gravarna till dem som dog ensamma. 

Vi samlas i våra hem medan Stockholm stänger, allting stänger, badhusen och muséerna och de teatrar som för bara någon vecka sedan gladdes över att öppna igen. Vi prasslar med kassarna från systemet, öppnar en flaska. Det ska bli kallare nu, och de varnar på tv för resterna från en storm som kommer från kontinenten. Jag säger att vi ska stänga av nyheterna, jag vill se något som får oss att skratta. Vi ser ”Fyra bröllop och en begravning” och den mustige, skäggige gubben dör och den sörjande bäste vännen håller sitt tal i kyrkan: ”Stanna alla klockor, stäng av din telefon, tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån.” 

Plötsligt tänker jag att mannen i filmen inte pratar till sin vän, utan till oss, att han talar om vår isolering. ”Stjärnorna behövs inte nu; blås ut varenda en. Montera ner molnen och ta isär solen sen.”

Det är som om han talar om något som händer utanför fönstret.