Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Min egen dotter trodde att jag kastade henne i gatan med flit

”Jag tror att man kan forma också sin dåtid, om man bara besöker den då och då”, skriver Alex Schulman.

Jag har förstått att den nya inne-terapin heter ACT, och är en förkortning för Acceptance och Commitment Therapy.

Kändisarna i Hollywood pratar varmt om den och i Sverige ligger vi i framkant i världen när det gäller utveckling och utvärdering av den.

Idén är, kortfattat, att inte hålla på och gegga med minnen och trauman från barndomen utan i stället acceptera det som hänt och lära sig att leva med det.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Här var min mamma tidig, för det var ungefär det hon alltid muttrande sa till mig när hon hörde att jag skulle in på terapi: ”Håll inte på och älta det där gamla, det tjänar ingenting till.”

Tidigare var psykoterapin starkt inriktad på att få människor att må bra, medan ACT vill få patienten att acceptera att de mår dåligt. Lidandet är en del av varandet. Och det som har hänt, det har hänt. Ingenting att göra åt.

Jag kom då att tänka på en händelse i mitt liv. Det var många år sen, jag var pappa till en treåring, och det var en av de där morgnarna när allting lutar uppåt, där min dotter levererade den typ av kaos som bara en treåring kan leverera. Jag minns att hon ritade med en tuschpenna på tapeten. Jag minns att hon vägrade klä på sig vinteroverallen och låg utsträckt som en korsfäst och skrek när jag försökte trä på den över henne.

Vi var redan sena, och jag skuffade in henne i hissen, och vi skyndade mot porten. Jag tryckte på dörröppningsknappen och min dotter skrek till av sorg. Hur kunde jag? Hon vill alltid trycka på knappen och se när dörren öppnades, och den här gången glömde jag, i brådskan. ”Kom nu, vi hinner inte det här”, sa jag och då kollapsade hon av jämmer, förtvivlan, gråt, skrik. Hon satte sig på golvet, vägrade samarbeta. ”Nu får du skärpa dig”, sa jag och spände blicken i henne. Hon vägrade, började sittstrejka. ”Vad är det här för dumheter”, väste jag. Då slog hon mig över ansiktet. Då tog jag bryskt tag i henne, lyfte upp henne och bar henne över mina axlar ut mot bilen.

Ute på gatan hade vinterns första snö fallit under natten, hela gatan var täckt av ett tunt lager av puder. När jag satte ner foten i gatan var det som att sätta ner skon på äggvita, för under snön hade det bildats en isgata under natten. Benen bara försvann under mig. Jag såg hur min dotter flög i en båge från mig och landade med bakhuvudet i trottoaren. Det gick som en klang genom hela kroppen, jag kände direkt: Det här är illa.

Jag rusade fram till henne där hon låg i snön. I fallet hade hon bitit sig i läppen och blödde på hakan och det rann nedför halsen. Förbipasserande stannade och tittade. Jag minns att en kvinna kom fram, med stora ögon, jämrade sig; ”Jag såg det där. Det där såg inte bra ut!” Och jag skrek till henne: ”Jag såg det också!”

Många år senare låg jag och min dotter i sängen och pratade innan hon skulle sova. Vi lekte en lek som ACT-psykologerna skulle hatat – ”saker som finns kvar i huvudet”. Vi berättade för varandra om jobbiga saker som man minns från sitt liv. Jag berättade om när jag fick en vårta i handflatan, som alla skrattade åt i skolan. Och min dotter berättade om när hon kissade på sig i ettan. Så sa min dotter: ”Jag minns när du kastade mig på gatan den där gången när det precis hade börjat snöa.” Jag svarade att jag också minns det.

”Jag halkade och tappade dig”, sa jag.

”Nej”, sa min dotter. ”Du var väldigt arg på mig. Så du lyfte upp mig och kastade ut mig på gatan.”

Under några isande sekunder lade jag pusslet, och förstod: I alla dessa år har min dotter trott att jag kastade henne i trottoaren med flit, för att jag var arg på henne.

Jag försökte förklara för henne vad som egentligen hände, och inte vet jag om hon trodde mig, men jag tänkte på den händelsen när jag läste om ACT.

Det är inte sant att det som har hänt har hänt. Det förflutna ändrar hela tiden skepnad. Alla pratar om att man kan forma sin framtid. Jag tror att man kan forma också sin dåtid, om man bara besöker den då och då.

Fotnot: I en tidigare version av den här krönikan, stod det att ACT delvis går ut på att undvika tankar och känslor som är associerade med något obehagligt. Det har korrigerats.