Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Mamma fick undret att ske – men till sist gick det inte

”Jag visste ingenting om mathantering och kylhållning. Uppenbarligen heller inte mina föräldrar”, skriver Alex Schulman. Foto: TT NYHETSBYRÅN
Arkivbild. Foto: Shutterstock.

När jag tänker på barndomens påskar så tänker jag ofta på prinskorvarna. De stektes till skärtorsdagens middag och de korvar som sedan blev över låg kvar där på stekpannan i spisen, fast i sitt eget stelnade flott. Jag kunde ibland titta till korvarna i pannan, se hur de sjunkit ner i den feta dyn och nitats fast. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mamma fladdrade förbi, fiskade upp en ur pannan och kastade till hunden och när jag åter tittade ner i pannan fanns konturen av prinskorven kvar där på botten. Det var något kusligt med den där synen. Som en grav som hittas tom. 

Nästa dag var det långfredag - och då satte mamma helt sonika på plattan igen. Då skedde undret. Långsamt fick korvarna livet tillbaka, de badade åter i smörglitter, det fräste och pyste, någon liten explosion när ett av skinnen inte pallade trycket. Och så åt vi igen. 

Senare på kvällen när familjen drog sig tillbaka gick korvarna in i förruttnelse igen. Där låg de i stekpannan som små människotummar, fastnaglade och sorgsna. Det blev påskafton och mamma gav åter liv till det som varit dött. Hon fyllde på med nya prinskorvar när det behövdes, men här fanns alltid en bas av ursprungskorven kvar i stekflottet, ungefär som en surdeg där man hela tiden behåller den ursprungliga bakteriekulturen, och för mig var det här sensationellt, från skärtorsdag till annandag påsk, ett ständigt pågående mirakel i stekpannan på spisen, detta att korven kunde dö och återuppstå, man kunde väcka den till liv - hela tiden.

Stekpannan som en pulserande världssjäl från vilket allt liv utgår. Jag hade väl inte ord för det då, men kanske uppfattade jag den där stekpannan som en modersgudinna av något slag, en biologisk naturkraft, det var Eywa, eller grekiska Gaia, en gudomlighet, pannan som ett levande biologiskt ekosystem där varenda korv utgjorde en synaps i ett gigantiskt medvetande.

Jag visste ingenting om mathantering och kylhållning. Uppenbarligen heller inte mina föräldrar. Jag trodde man kunde hålla på så här. Men jag minns väldigt starkt annandag påsk någon gång i slutet av 80-talet, hur jag till sist fick en förruttnelsens käftsmäll, en lektion i död. I den helvetiska ryska roulette som ätandet ur prinskorvspannan under påskens slut utgjorde drog jag slutligen nitlotten. 

Jag stoppade i mig en korv som legat kvar från första stekningen, död och återuppstånden fyra gånger. Då sjöng det till av olycka i hela mitt system. Jag kände något som liknade - sorg. Och så en omedelbar reaktion nere från tarmarna, ett muller som viskade om händelserna redan innan de ägt rum, och det rent filosofiska i att korven sen återuppstod en sjätte gång, när jag femton minuter senare kastade upp den inne i badrummet. Och nu var korven inte längre korv. 

Den hade upphört att vara, utkastad ur världsmedvetandet, och när jag spolade i toaletten och lät slamsorna sugas ner till kloakslussarna så satte det punkten för en påsksaga, som lärde mig något, inte bara om god och dålig mathållning, utan också om varandets sorgesamma urvillkor, att det som finns kommer att försvinna, att allt det som lever en gång ska dö.