Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

M-ledaren beter sig som ett barn när han svarar Löfven

Ulf Kristersson (M). Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Stefan Löfven (S). Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Hanif Bali (M). Foto: ANNA-KARIN NILSSON

När Stefan Löfven i veckan intervjuades i DN sa han bland annat att det finns en koppling mellan gängkriminaliteten i Sverige och drogvanorna i de välbärgade områdena utanför Stockholm.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han byggde påståendet på att den största konsumtionen av droger sker i Danderyd, det är alltså där pengarna kommer från. Han förklarade också att regeringen nu ska ta krafttag mot drogernas spridning i Sverige.

Reaktionen från M-ledaren Ulf Kristersson var omedelbar, han tyckte att Löfvens utspel var ”pinsamt”. Kristersson sa att Löfven ”försöker bagatellisera narkotikafrågan till att handla om Danderyd”. Vilket ju inte alls var sant, han pratade ju om Danderyd bara i en snabb passage, men det var inte Kristerssons medvetna feltolkning av Löfven som jag reagerade på, det var just detta ordval: ”pinsam”. 

Vad för politiker pratar om sin meningsmotståndare på sånt sätt? Att någon eller något är pinsamt, det var ju sånt snack man körde i skolkorridorerna som barn. Tonåringar kan stå skräna på varandra på torg och kalla varandra pinsamma. Jag hör det ibland på Friends när AIK spelar, nån skriker att domaren är pinsam. Men att ledaren för det största oppositionspartiet säger så om statsministern gjorde att jag reagerade. 

Han har ju fått äta upp sitt eget uttalande femton tusen gånger, men återigen: det ÄR egendomligt att den politiker som kom till ämbetet med det uttalade målet att vara ”den vuxne i rummet” gång på gång beter sig som barnet i rummet.

Man kanske skulle strunta i det, tänka att det här är ett internt problem för moderater, att de har en partiledare som beter sig som ett barn, men det är faktiskt också ett problem för Sverige. Den här vårdslösheten i språket är ju något som numera är en integrerad del av hela partiet. 

Jag minns när jag första gången fick upp ögonen för moderate riksdagsmannen Hanif Bali. Under den stora flyktingvågen ställde sig ett stort antal unga afghanska flyktingar på Medborgarplatsen i Stockholm och protesterade för att de skulle nekas asyl. Hanif Bali twittrade: ”Låt dem strejka ihjäl sig.” Senare kallade han samma flyktingar i en annan tweet för ”barnlajvare”. Han kallar meningsmotståndare för ”batikhäxor”. 

I en diskussion om IS-återvändare kallade Bali IS-krigarnas fruar för ”IS-honor” och deras barn för ”jihadiavkomma”. Och jag menar att detta inte är ett moderat problem, utan ett problem för Sverige, för Hanif Bali sitter i Sveriges riksdag. Han representerar dig och mig, och vi betalar hans lön. 

Varje gång jag läser ett liknande uttalande från Bali så blir jag inte upprörd, utan jag känner någon form av tom sorg. För det han säger går inte att ta tillbaka. Det är redan publicerat. Det har redan hänt. Tonen är satt, skadan är redan skedd. Fördomarna, insinuationerna, avhumaniseringen och hatet hörs inte längre bara som ett mumlande mörker, som viskningar på arbetsplatser eller över cafeborden, utan som ett muller från Riksdagshuset. 

Det kommer stå om det i historieböckerna sen, man kommer att undervisa om det i skolorna, att andra halvan av 10-talet var tiden då det här språkbruket etablerades, då riksdagsmän inte bara kom undan med att skriva halvt rasistiska kommentarer på Twitter, utan flyttade fram sina positioner genom dem.

Jag minns när Reinfeldt som statsminister reagerade när hans partimedlemmar använde ordvalet ”volymer” när man talade om flyktingnivåer. Han tyckte det var avhumaniserande. När högt uppsatta moderater numera kallar flyktingar för ”barnlajvare” så gör Ulf Kristersson ingenting. Det är business as usual, bara ännu en dag i avhumaniseringens Sverige.