Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Lööfs kaos har fått oss att missa det största sveket

Ulf Kristersson Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / PATRIK C ÖSTERBERG / IBL BILDBY/
Annie Lööf Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Annie Lööf ändå. Wow! 

När hon under eftervalstiden betett sig som märkligast, nu i slutet när hennes motsägelsefulla utfästelser krockat som hårdast med varandra och orsakat de här sanslösa låsningarna i svensk politik, har jag till slut varit övertygad om att det är nåt lurt med alltsammans.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det här måste vara en installation av något slag. Det är ett konstprojekt. Anna Odell står bakom. Någon annan, rimligare förklaring har jag inte kunnat hitta till Annie Lööfs nyckfulla beteende. Jag tänkte först att hon väl ändå måste ha en plan, att det rörde sig om ”politiskt spel”, men måste förstås, som alla andra, till slut tänka om. Det är varken politik eller spel. 

Det är ett politiskt självskadebeteende som nu har den olyckliga sidoeffekten att vi tagit svenskt rekord i regeringsbildning. Först sade hon sig tveklöst höra till alliansen, in i kaklet, och så vidare, ända tills hon hoppade av alliansen, för hon gillade inte att bli beroende av SD - som om detta inte varit givet redan från valnatten. 

Sen fällde hon Kristersson och Busch Thor och när enda hoppet till regering stod till Löfven så fällde hon honom också. Och i det kaos som nu uppstår tycks det alltså som att hon ändå är villig att släppa fram Kristersson och Busch Thor, eftersom hon släppte igenom Kristerssons SD-stödda budget. Trots att hon för bara några veckor sedan stod med darrande stämma och pratade om vikten av att inte ge SD inflytande. 

Det är snurrigt. Det är oförklarligt. Det är en ny nivå av inkonsekvens. Det är därför man tänker: wow. Det här är inte Annie Lööf, det här är Banksy. Nej, det är SVT:s ”Blåsningen”, snart dyker det upp kamera-team i riksdagen och en programledare ger blombuketter till talmannen som står häpen och skrattar, riksdagsledamöterna har varit bulvaner, alla är trötta men lyckliga, mardrömmen är över, det var bara på skoj, tillbaka till arbetet, vänner, vi har en regeringsbildning att bli klar med. 

Centerpartiets högljudda, utdragna implosion har haft andra effekter i svensk politik. Det är som att Annie Lööfs märkligheter gjort att andras, ännu allvarligare märkligheter har passerat obemärkta. I skymundan för allt denna kalabalik har Moderaternas Ulf Kristersson befunnit sig. Han har bidat sin tid, väntat på sin chans. Det är som att vi har varit så fokuserade på vad Annie Lööf ska ta sig till att vi faktiskt inte reflekterat över det Ulf Kristersson redan gjort. Att vi inte förstått att det här valets största svek inte är Annie Lööfs utan Ulf Kristerssons. Trots alla dessa markeringar mot Sverigedemokraterna i valrörelsen tog det alltså inte många veckor innan han fimpade allt tidigare samarbete för att röra sig åt deras håll. Att omedelbart splittra alliansen och att sedan bilda regering tillsammans med enbart KD, med stöd av SD, det var väl knappast något de gick till val på. En sådan ytterhöger-regering, som lutar sig mot högerextremism, speglar knappast vad många moderata väljare hade hoppats på. 

Det speglar inte heller det moderata arvet eller den moderata ideologin som vi känner till den historiskt. Det här är något ganska allvarligt som nu sker. Det är ett partis ideologiska kollaps vi ser äga rum, som tyvärr inte tycks bottna i något annat än dess partiledares vilja till makt.