Alex Schulman
Hela tiden lite lätt frånvarande, disträ, som om han pratade politik och samtidigt löste ett korsord som han gömt i knäet. Han påminner om gubbarna som satt och gaggade i bastun i Farstahallen när jag var liten, lågmälda, lite förvirrade av värmen, påbörjade en mening, avslutade en annan, kroppsljud och tystnad, resignation. Och sen gick de och duschade.
Det enda man förstår av Löfvens nya stil är att han inte vill säga sin mening om egentligen något. I rädsla för att stöta sig med någon och därmed riskera förlora ytterligare följare, så tror Löfven att det bästa är att från och med nu inte uttrycka sin åsikt överhuvudtaget. Strategin i valrörelsen tycks alltså vara luddighet i möjligaste mån.
Klimax nåddes när han intervjuades i Morgonpasset i P3 för ett par dagar sen. Det var en sensationell uppvisning av ingenting, en partiledare som inte ens kunde svara på nonsensfrågor. Centern eller vänstern? Nja, Löfven vill inte svara: ”Båda!” ropar han till slut. Vem är din bästa vän? Nej, så kan man inte säga, säger Löfven, plötsligt märkligt barsk, han har många vänner, han vill inte gradera dem på det sättet. Löfven var både på Bobby Kennedys och Chris och Madeleines bröllop - vilket var bäst? Nej, nej, Löfven vill inte svara - "det var två bra upplevelser”. Seinfeld eller Vänner? Löfven blir perplex: "Det var tufft. Jag säger gärna båda.” På den uppenbart skämtsamma frågan om vem av Ulf Kristersson eller Annie Lööf som han spöar i jujutsu blir han plötsligt mycket seriös: "Jag har inte en aning, jag vet inte deras kunskap.”
Haha. "Jag vet inte deras kunskap."
Förbjuda e-cigg? Löfven passar.
Team Horace eller team Sara? Löfven passar.
Att lyssna är att vara i helvetet, det är en möjlig väg in i sinnessjukdom, för Löfvens sätt att undvika tydlighet gör att jag nästan förlorar kontakten med verkligheten. Alla orden som inte betyder någonting. Den här sömnigheten, mumlandet. Enda gången han tänder till är när det handlar om korv med bröd. Det återkommer han till gång på gång. Korv är gott! Korv med bröd! Den är fin, korven. Han har rätt till den, om han vill ha en korv med bröd, då ska han få det. Korv.
Slutet är magnifikt. En av programledarna frågar om varför socialdemokratiska partier går ner i hela Europa. Nja, det är en sanning med modifikation, säger Löfven, och sen fortsätter han svamla, men programledaren riktar återigen fokus på den fråga Löfven inte svarat på, och han kommer med ännu fler ord, det är en komplex tid, ny verklighet, globaliseringen, landsbygden, nationalismen, så där håller det på, en enorm kaskad av ord utan en enda riktig analys. ”Kan du vara självkritisk”, undrar programledaren, och då kommer svaret som borde bli klassiskt, en ny rysning av obegriplighet, som nästan kunde göra en rörd:
"Alltså, under lång tid, om man ser, under längre tid, det är därför jag har bestämt mig att under den här mandatperioden måste vi på riktigt påbörja en förändring så att människor känner ja, jag är med i framtidsprojektet, men under för lång tid tror jag nog att man negligerar lite det här. När jag var fackligt, jobbade fackligt, så kunde jag ju se också ute på arbetsplatserna en oro i ögonen på människor, vad är det som händer, kan vi styra det här på något sätt eller är det bara utan, utom kontroll? Så där vill jag nog påstå att vi politiskt under en längre tid underskattade den där risken som människor känner, det är nog helt uppenbart."
Risken som människor känner? Vad pratar han om? Går han på något? I så fall får han ge mig numret till sin apotekare, jag vill också vara i det landet någon gång, sväva fritt, känna mig luddig, obegriplig, man har lättat ankar, äntligen fri, lycklig.