Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Lärarna var som paranoida knarklangare – vill ni ha det?

Foto: Colourbox

Varje gång vi svenskar diskuterar skolsystemet så gör vi det med sorg. Det är för ledsamt. Hur kunde det bli så här? Hur kunde vi halka så otroligt i PISA-studien? Hur kunde vår fina gamla skola går från en av världens bästa till en av världens sämsta? 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Och det tycks nu råda konsensus kring idén att för att åter bli en utbildningsstormakt så måste vi hitta tillbaka till det gamla sättet. Bort med flumskolan och tillbaka till den tid då det var lite ordning och reda! Jag blir lika förvirrad varje gång jag hör de här argumenten, för jag var ju där, på den gamla goda tiden - på Uddeholmsskolan i Värmland, Träkvistaskolan på Ekerö, Gröndalsskolan i Stockholm och på Farsta Gymnasium. Jag minns den skola allt fler längtar tillbaka till och jag blir perplex: vilken del av den är det vi vill ha tillbaka?

Jag brukar roa mig med att berätta för mina barn om min skoltid när jag skjutsar dem till skolan om morgnarna och de sitter tysta där bak i bilen och lyssnar storögt. Jag brukar berätta om träslöjden, om hur vi gjorde kaststjärnor. Alla gick runt med dem, det rasslade om dem i ryggsäckar och i bagar på skolgården. Det var lång kö till svarven, för alla killar i klassen ville svarva ett baseballträ, som skulle komma till användning om det blev jidder.

Och jidder blev det ju ofta, inte för mig förstås, som accepterat min plats som lägst i hierarkin. Jag brukar berätta för barnen om han i 9A, som gick runt med sitt gäng och kickade in skåp och som roade sig med att tvinga de svaga att gå ner på knä för honom. Jag vet inte hur många gånger jag legat där i korridoren framför honom och tvingats utföra den slutgiltiga förnedringen - att kyssa hans skor. Och lärare som obrytt passerade.

 

Jag minns lärarna som nästan overkliga i den meningen att de visserligen var människoliknande, de påminde om människor i rörelser och åtbörder, men mest liknade de ändå avatarer, som bifigurer i ett dåligt tv-spel, som går lite knäppt och står på märkliga platser och ser ovidkommande ut. Som statister utan repliker vandrade de med stenciler genom korridorerna, på väg till nästa lektion. Det var som att de inte brann för något - utom för att bevaka lärarrummet.

Lärarrummet var heliga graal. De levde och dog för detta, att hålla lärarrummet fritt från barn. När man knackade på dörren till lärarrummet öppnade de på glänt, kikade ut med ett öga, som om de kokade meth där bakom. Man såg det på dem, de var chockade av bara tanken att ett barn var i närheten av lärarrummet. Bakom deras axlar kunde man ibland titta in, känsla av flygplanslounge där inne, med soffgrupper och kaffebord. ”Vad vill ni”, väste de skrämt och upphetsat och de luktade fika i munnen och när de stängde igen dörren såg man deras konturer bakom det immade glaset, hur de sjönk ner i fikafåtöljen igen.

Tänk om de kunde spara lite av den energi som gick till att bevaka lärarrummet och använda den till lektionerna. Då tror jag inte det hade blivit lika oengagerat. Den enda som brydde sig var lärarinnan som nöp mig i underarmen, hårt med sina långa naglar, varje gång hon tyckte att jag pratade för högt. Det gjorde så ont att jag såg stjärnor, men hon gjorde det så subtilt, liksom i smyg när hon lutade sig fram för att titta på min teckning, och jag förstod att denna pennalism skulle vara hemlig, något mellan mig och henne, så därför höll jag tyst.

 

I övrigt var det väl mest barnen som var elaka. Vi hade en vindögd elev i vår klass. Varje gång han fick en fråga och skulle svara började hela klassen titta i kors. Stort fnitter, och vår lärare brydde sig inte riktigt, någon gång ropade han ”LÄGG AV”, men oftast suckade han bara åt barnsligheterna, och alla kunde fortsätta denna avancerade mobbning. 

Värst var det på alla hjärtans dag, då elevrådets flinande representanter kom in i klassrummet med ett stort fång av rosor. Under en veckas tid hade eleverna kunnat köpa en ros till den person de var förtjusta i och nu var det dags för den stora utdelningen. Hela processen med namnupprop, och det påtagliga i alltsammans, hur berg av rosor byggdes på vissa bänkar och hur andra bänkar förblev tomma, det utdragna i alltsammans, så sataniskt uttänkt, så utstuderat vidrigt, de där långa minuterna som vi som aldrig fick en ros kommer att bära med oss för resten av våra liv. 

Det är många som kritiserar dagens skola. Och det kanske är rimligt. Skolan måste bli bättre, etc etc. Jag vänder mig bara mot en sak; skolan var INTE bättre förr.