Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Kommunerna borde gå in och krishantera

"De vandrar fram som de dementa på hemmen, tar några steg och tittar förvirrade upp, som om de slitits loss från sina sammanhang inträtt i ett tillstånd av evig galenskap."
Foto: Robert Gauthier / LOS ANGELES TIMES / POLARIS POLARIS IMAGES

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag laddade nyfiket hem "Pokémon Go" häromdagen. På bara en kvart hade jag fångat en råtta, en mask och någon fågelliknande sak som hette Pidgey. Jag var munter. Jag fångade en krabbjävel sen. Och en anka eller vad det skulle föreställa. Där stod jag och kastade bollar på djur utan att riktigt förstå vad som var så revolutionerande. Jag tröttnade efter en halvtimme och stängde av.

Det som överraskat mig mest är att alla andra fortsatte.


Jag är på Gotland hela sommaren och olyckligtvis utgör bageriet där jag sitter om morgnarna ett så kallat pokéstop, en plats dit spelare tar sig för att kasta sina bollar. Jag sitter där tidig morgon med kaffe i hand och ser hur spelarna väller in, hålögda och märkligt okontaktbara. De vandrar fram som de dementa på hemmen, tar några steg och tittar förvirrade upp, som om de slitits loss från sina sammanhang inträtt i ett tillstånd av evig galenskap.

Vi måste hålla i våra kaffekoppar när de vandrar fram som levande döda med blicken ner i telefonen, de välter krukor och stolar. De ser så obegripligt korkade ut. Jag blir tagen. "Pokémon Go" är dum-i-huvet-samhällets slutstation. Vi kommer inte längre nu.

Det som gör mig mest sorgsen är den allmänna uppfattningen hos "allmänheten" att detta spel är något bra, ja, rent samhällsförbättrande. Föräldrar får stå i "Rapport" och säga: "Teddy brukar mest sitta inne och häcka, men nu är han ute hela dagarna! Och de går till kyrkor, va! Och till fornminnen, va! Han ser världen!" Men Teddy ser inte världen, han ser en telefon. Om Teddys pappa förhörde Teddy på de där fornminnena så skulle han inse att Teddy inte har en aning. Han har inte sett nåt, inte hört nåt. Han har kastat bollar på en fågel som heter Pidgey.


Nu noterar jag att spelet också uppmuntras från statligt håll. En lång rad kommuner går nu ut med pressutskick om Pokémon-relaterade aktiviteter. Det är den typen av "pigga" kommuner som byggde egna mottagningar på "Second life" när det begav sig och som startade egna Twitter-konto redan 2013.

Åstorps kommun sätter upp en vandringsled där man kan "gå i Pokémons kölvatten".

Knivsta kommun ordnar en Pokémon-jakt och sprider den via hashtaggen #ungiknivsta på sociala medier. Motala turistbyrå erbjuder fri laddning för Pokémon-spelande batteritorskar på stan.

I Sunderbys folkhögskola blir Pokémons en del av kursplanen, när man nu ordnar "stadsvandring med Pokémon-tema".

Jönköpings kommun berättar stolt att de ordnat rikets första "Pokémon Go meetup". "Vi får inte missa chansen. Det är otroligt härlig integration. Att alla kommer ut och träffar varandra och träffar varandra utomhus", säger Anna von Koch på kulturförvaltningen i Jönköping.


Och detta är väl det stora missförståndet: Att det här spelet lockar ut spelarna från dataskärmarna till verkligheten. De tar ju nämligen inte del av verkligheten. De välter en kruka och går vidare, med den döda blicken fäst i mobilen.

Nu vet jag att folk kommer invända och skicka länkar till nyhetssajter som berättar att hundratals människor har hittat kärleken genom spelet. Ett par av paren har redan blivit gravida, påstås det.

Om det är någon gång kommunerna skulle aktivera sig så är det ju här. De borde gå in och krishantera. Omyndigförklara de Pokémon-spelande paren. Och ta barnen ifrån dem.