Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Klart man blir nyfiken på Kapten Hjärnsläpp

Största trafikstockningen på flera år
Det kolossala fraktfartyget ”Ever given” har i fyra dagar legat på grund i Suezkanalen.
Foto: ©MAXAR TECHNOLOGIES / AP TT NYHETSBYRÅN

Nu var det fyra dagar sedan det enorma fraktfartyget ”Ever given” åkte på grund i Suezkanalen, och båten ligger fortfarande på tvärs över sundet och stoppar all trafik. 

Klart man blir nyfiken på kaptenen. Hur mår han i allt det här? 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tänk dig stresspåslaget när du får motorstopp vid ett rödljus och tre bilar bakom börjar tuta irriterat. Den här kaptenen täpper alltså igen Suez-kanalen – och 300 kolossala fraktbåtar ligger bakom och väntar, och för varje dag som går så går världshandeln 100 miljarder kronor back. 

Hur tar kaptenen det? Sånt kan ju knäcka en kille, som Tommy Söderberg sa. Han får väl knappast smeknamnet kapten Ynkrygg, men kanske Kapten Hjärnsläpp? För hur kommer man ens på idén att ta in en nästan halv kilometer lång båt genom det där sundet? Båten är ett av världens största fraktfartyg. Den är 52 finlandsfärjor tung, 4 fotbollsplaner stor. Och där ligger den nu, som en stor manifestation av mänsklighetens övermod. Och världens blickar riktas nu mot sundet. I grund och botten är väl detta ändå årtusendets gubbhändelse? Miljontals gubbar går nu runt och funderar över det här, över hur man ska få loss båten. 

Och jag märker en förändring också här i Sverige. På Twitter har hobby-epidemiologerna långsamt byts ut till hobby-ingenjörer, låtsas-bärgare och hitta-på-lotsare som kommer med olika tvärsäkra utfästelser om hur man enklast får loss båten. Kanske kan detta vara den lättnad i corona-upphetsningen som vi alla behöver. Ett byte av perspektiv. Samma spelare, men annan spelplan. Björn Olsen kanske rycker ut, sätter sig i Nyhetsmorgon - han vet hur man får loss båten. Det har varit för mjäkigt, man har pjoskat med båten för mycket, gräva lite sand runt fören räcker inte, det krävs hårda åtgärder.

Och så dyker de upp, live-feederna, där vi kan sitta i timmar och titta på stumma slow-tv-bilder från båtens besvärliga belägenhet. Precis när vi tröttnat på att titta på live-strömmarna från vulkanen på Island, för det händer ju ingenting, det ryker ju lite bara, så kommer nu en ännu större händelsefattigdom; en båt som sitter fast. Det är allt och det räcker.

Och dagarna går, men något måste väl hända snart? Det rapporteras att det sitter mängder av levande djur på sex av fartygen som står i kö, som far illa. Någon måste väl rädda djuren? Och plötsligt går kaffepriserna upp på några marknader. Och priset på toalettpapper höjs, eftersom kemikalier som används till framställningen fastnat med båten. Vad är det som händer?

Och vi går till jobbet, vi gör mat till barna, och slår en blick på nyheterna, och båten sitter fortfarande fast, och dagarna vandrar och livet liksom passerar och en känsla av surrealism infinner sig, ledan, meningslösheten, detta att allting bara pågår och båten ligger där som något diffust, illavarslande. Ett litet obehag som man inte blir av med, som en komet på himlavalvet som kanske kommer närmare. Kanske är det så enkelt att bilden är för tydlig, att det inte går att slå ifrån sig den. Detta att det som händer där i Suez-kanalen speglar världen. Vi byggde en för stor båt. Och den gick på grund. Och ingen vet riktigt hur vi ska ta oss loss.