Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Kanske finns det trots allt hopp för ”SD-gubben”

Leif Boork.Foto: HENRIK JANSSON
Greta Thunberg.Foto: GIULIO LAPONE/SHUTTERSTOCK

Jag satt på restaurang Brillo mitt i Stockholm och åt en sen lunch när jag plötsligt hörde en bekant röst vid bordet intill. Det var en stämma som slungade mig genom decennierna, året var plötsligt 1983 och jag var sju år och tittade på Sportspegeln och Djurgården spelade derby mot AIK, och där bakom spelarna i båset stod en man och ropade med precis de stockholmska diftonger, jag nu hörde vid bordet intill. Jag vände mig försiktigt om, visst var det han, visst var det Leif Boork. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Och det var väl ren slump att jag råkade hamna bredvid honom just denna fredag, när jag samma förmiddag råkat göra mig till expert på hans person. I timmar hade jag läst på om honom, läst varenda tweet han skrivit under det senaste året, långsamt började jag lära känna karaktären Leif Boork, som en gång sysslade med hockey, men som alltmer blivit nån form av urtyp för den karaktär på de sociala medierna som vi väl kan kalla ”SD-gubben”, hen som häckar på Twitter och skriver om det miserabla tillståndet i landet med en touch av främlingsfientlighet. Att läsa igenom feeden blev till slut nästan komiskt, alla ”SD-gubbens” ingredienser fanns där. Han länkar okommenterat till nyhetsartiklar där gäng begått brott. Han kallar vänstersympatisörer för ”vänsterpajsare”. Han uppmärksammar ett upprop om den absoluta vikten av att behålla svenska nationalsången i skolorna. Upprörda tweets om brott som det mjäkiga rättsystemet inte bestraffar hårdare. Han häpnar när han hör att ännu en misstänkt brottsling släppts. ”Har vi hört det förut?” frågar han retoriskt. Här finns också tydligare främlingsfientlighet, en renare avsky mot dem som kommit hit, som när han retweetar en film på när någon filmar en invandrare som kastat sopor vid vägrenen, tillsammans med texten: ”Tack för att du valde Sverige”. Och så plötsliga, förvirrade utrop om någon hockeymatch han tittar på: ”Det är ju solklar utvisning!” Och så går han tillbaka till politiken, länkar en artikel om något gäng som misshandlat en ung svensk man. Och precis som den typiske ”SD-gubben” är han också besatt av att bevisa att klimatförändringarna är en enda stor lögn. Han hittar information om att vattennivån i Göteborg inte alls stigit under 1900-talet - den har snarare sjunkit!! - och ser det som bevis för att isarna inte alls smälter vid polerna. Snurriga oneliners om vädret - det snöar i New York i november, ett tydligt tecken på att klimatförändringar inte existerar. Märkligast av allt är all tid han lägger på sin pappas dagböcker. Där hittar han tydliga bevis för dagens klimatkonspiration. Han undersöker noteringarna om vädret - och ser spår av onormal värme, redan då! ”Den 21 januari 1957 var det +9 grader i Stockholm”, skriver han. ”Det fortsatte med rena vårvädret i vecka 4. Enligt pappas dagbok.” Han återkommer till dagböckerna, hittar noteringar om värmeböljor överallt. Han blir alltmer irriterad på Greta Thunberg, en passiv aggressivitet, som ger sig uttryck i snabba utbrott, som när han plötsligt kräver att få veta vem som betalar hennes måltider!

Han är alltså själva urbilden av ”SD-gubben”, SD-gubbarnas SD-gubbe, Sverige är åt helvete, och polisen är för pjoskig och domstolarna är för mesiga, och klimatkrisen finns inte och Jimmie borde bjudas in till samtal. Men det nådde en ny nivå av aggressivitet nu i veckan när Greta Thunberg blev utsedd till person of the year av tidningen TIME. Boorken klarade inte av det. Boorken blev förbannad. Boorken gick in i svart. Boorken öppnade ett Twitter-fönster och Boorken skrev: ”Årets person i TIME var 1938 Adolf Hitler och 1939 och 1942 Josef Stalin och 1957 Nikita Chrustjov. Bara en liten historik!” 

Man kan förstås tycka vad man vill om Gretas arbete, men att jämföra henne med historiens värsta mördare, det är ändå en ny nivå av smaklöshet. När jag läste vad han skrivit om Greta blev jag intresserad, och därför läste jag på, och därför kunde jag nu allt om honom, när han nu satt där en meter ifrån mig på den där restaurangen. Jag såg honom sitta där och äta och konversera med sin vän. Han verkade helt vanlig, helt vettig, precis som alla andra, och det fick mig att tänka att kanske var hela restaurangen full av andra SD-gubbar som levde i dagsljus som vanliga människor, men som om natten gick in på Twitter och spred sitt hat, jämförde Greta med Hitler. 

Han reste sig och gick efter en timme. Han var så trevlig, vänlig mot personalen, tackade när han gick. Senare på eftermiddagen gick jag återigen in på hans Twitter-konto. Där bad han om ursäkt för sin tweet om Greta. ”Hon slåss för en god sak. Hon är ärlig! Självklart jämför jag henne varken i sak elr person med diktatorer o mördare.”

Jag blev glad. Kanske finns det hopp också för ”SD-gubben” trots allt.