Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Varför är Janne så arg – han borde vara tacksam

Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN

Jag såg Sverige spela mot Malta i fredags, och slogs av hur in i helvete arg han är där på bänken, Janne Andersson. Går i taket hela tiden.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Flyger upp när något domslut inte går hans väg och står sen och gastar åt någon på innerplanen, antar domaren. När han är färdig vänder han muttrande tillbaka mot bänken, skakar på huvudet åt dårskapen i att tvingas finna sig i de här rena sabotagen som domarna utsätter honom för. Också för rena skitgrejer exploderar han. Ett felaktigt dömt inkast i fullständigt ofarligt läge - Janne rycker tag i stolkarmen och skjuter högröd iväg mot sidlinjen. 

Till och med glädjescenerna är tyngda av vrede. När Sverige gör mål blir han skitförbannad, så ser det i alla fall ut, när han mitt i andras glädjeyra sammanbitet rusar fram till någon lagledare, sliter tag i honom, ger honom några knuffar och skriker något i hans ansikte. 

Jag fattar inte. Janne borde ju vara glad. Och tacksam för att slumpen fallit sig så att han har den här positionen under en tid då AIK levererar så enormt till landslaget. 

För det kan väl numera sägas objektivt och helt utan att anses kontroversiellt också för människor som eventuellt håller på andra klubbar: Utan AIK står Sveriges landslag still. 

Det brukar sägas om AIK att de är ”överallt”, vilket retar fansen till andra Stockholmsklubbar, särskilt djurgårdare som ju numera är ”ingenstans” när det gäller landslagsfotbollen. Dif-anhängarna höjer rösterna från sitt Södermalm och protesterar, de tycker att det är överdrivet - en klubb kan väl inte vara överallt? 

Men när jag ser landslaget spela mot Malta är det ändå det jag tänker: AIK är överallt. Först gör Robin Quaison mål igen. För den tredje landskampen i rad. Mittfältsgeniet som blev anfallare och målspruta. Varenda fint han gör, varenda öppnande passning han slår, varenda mål han gör - allt har han lärt sig i AIK, där han fostrades från skatteskolan och framåt, där han lärde sig att bli människa och fotbollsspelare. 

Och direkt efter paus ser jag Alexander Isak gängliga gestalt vid sidlinjen. Jag hör hur publiken på Friends ropar hans namn. Han står där i sin blågula dress, men jag minns honom i den svartgula, hans första och sista säsong i allsvenskan, när AIK plockade upp honom från ungdomsakademin och han spelade skjortan av hela Sverige innan han såldes för 90 miljoner. Nu kom han in och slog till direkt. Marcus Berg behöver i snitt 200 halvlekar för att göra ett mål - Isak behövde tio, tolv minuter. En svår, kontrollerad nedtagning och ett distinkt skott och ytterligare en present från AIK till Janne Andersson. 

Efter matchen såg jag målen från de andra landskamperna. Tarik Elyonussi, AIK:s hyperbegåvade världsstjärna, gjorde Norges första mål i matchen mot Rumänien. I sin segergest hyllade han just avlidne före detta UEFA-ordföranden Lennart Johansson. Mannen som gjort mer för världsfotbollen än någon annan människa. En hedersman och legendar - och AIK:s hedersordförande, i all evighet. 

AIK är här, AIK är där.

I andra halvlek kom Sebastian Larsson in på planen. Han kom till AIK förra säsongen och är fortsatt landslagets viktigaste ledargestalt på plan. Men det var nåt i hans steg som kändes bekant när jag honom dominera mittens rike där mot Malta. Han hade ett driv och en blick man bara har om man har AIK i sitt DNA. Har han verkligen bara spelat en säsong i den här klubben? Jag googlade, undersökte saken. Mycket riktigt. Som 15-åring kom han på sommarläger hos AIK. 

AIK är överallt.