Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Om kurvorna stiger har vi inget ljus att trösta oss med

Folkhälsomyndighetens generaldirektör intervjuades i Ekots i ”Lördagsintervjun” om den flitigt omdebatterade munskyddsfrågan.
Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson.Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Foto: LINNEA RHEBORG / BILDBYRÅN

Det var sommarens sista dag. Över himlen ett tunt vitt täcke, men fortfarande hett, kvalmigt, varma vindar och utländska dofter – av sopor som legat i hetta, som i Neapel.

Jag ville känna vindarna en sista gång, innan hösten kommer, så jag gick med familjen längs Strandvägen och tittade på båtarna och vi stannade på kaféet på Nybroplan för att köpa något att dricka.

Där på uteserveringen satt Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi satte oss 2 säkerhetsavstånd ifrån honom och jag tittade i lönn på när han gnagde på en mjukglass samtidigt som han bläddrade bland menyerna på sin telefon. Han hade precis gjort Ekots lördagsintervju, och jag antog att han promenerat från radiohuset efter intervjun, gått på Strandvägen precis som vi, och belönade sig nu med en glass i hettan.

Jag ville inte stirra för mycket, och han gick efter en stund, upp mot Nybrogatan och när jag såg hans ryggtavla krympa slogs jag av: Där går han genom sin egen skapelse. Det är hans Stockholm. Han klev över de hysteriska gulsvarta markeringarna i trottoaren utanför uteserveringarna, dem som han sagt till om, passerade det Dramaten han stängt ner. Och sen var han borta. 

Jag och familjen gick söderut, upp mot Strömbron. Jag har aldrig sett så lite folk runt slottet en dag i augusti. Inte en enda turistbuss. Inte en enda människa stod och jiddrade med högvakten, det brukar alltid vara klungor där som står och säger dumheter, men nu stod vakten där uppe helt ensam och såg nästan sällskapssjuk ut. Vi ställde oss och stirrade på honom en stund.

”Har du sett kniven som han satt fast på geväret”, frågade jag min dotter, som såg, hon blev nyfiken och lite skakad. ”Har du nån gång stuckit ett barn med den där?” frågade jag, leende, och vakten skrattade till, han sa: ”Nej, tyvärr inte.” Han log så fint, och leendet stelnade lite när han förstod vad han sagt, att det blev fel, för han menade det förstås inte så.

Vi gick vidare in bland gränderna. Jag minns att det fanns någon kanonkula från Gustav Vasas tid som satt kvar i en av väggarna efter något slag, jag ville visa den för min dotter, men vi hittade den inte. Nästan helt folktomt på Västerlånggatan. ”All mat: 50%” stod på dörrarna till en av restaurangerna. Resten av familjen ville gå i butiker, ett fönster öppnades; jag köpte båda kvällstidningarna, som förr, och satte mig på en parkbänk med en kaffe.

Sommarens sista dag, men höstlika nyheter, saker som händer och som hänt länge, och som nu, till slut, sipprar genom coronan.

Det brinner som aldrig förr i Kalifornien. Isarna smälter som aldrig förr vid polerna. Vi glömde visst bort klimatet när viruset kom. Men det är klart att klimatkrisen finns kvar också efter coronan – bakom den här sorgen väntar en ännu större sorg. Och val i USA snart. Hopp om Biden, men ingen av oss vågar titta på honom när han framträder för det är så läskigt när man ser hur skröplig han är. Hans ålder har kanske inte märkts så väl när man tittat på honom i gammel-teven ute på landet under sommaren, men syns tydligt högupplöst på 4k när vi kommer hem.

Och så nyheter om kurvor som åter stiger i världen, i Europa och i Sverige. Det går åt fel håll, egentligen överallt. Längst bak i tidningen: Vädret. I dag är sommarens sista dag, för i morgon kommer kylan och regnet och sen är hösten här. Och jag tänker på hur coronan kom till oss i mars, att vi hade tur att den kom när världen ljusnade för oss, när det blev varmare. Vi fick en pandemi – men vi fick också våren.

Om kurvorna ska stiga igen nu, så har vi inget hopp om ljus att trösta oss med. Då ska vi gå med coronan under hösten, genom mörkret, och in i kylan. Det går knappt att tänka på. Måste slå det ur hågen.

Jag lägger ner tidningarna, tittar ut över det folktomma torget, känner de varma vindarna. Det är sommarens sista dag.