Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Jag skulle hellre ha en statsminister som benämner galenskapen

Statsminister Stefan Löfven i Agendas coronautfrågning.
Foto: SVT / Skärmdump

Ända sedan jag hörde någon på tv förklara att dödstalen i corona avspeglar hur vi betedde oss för två, tre veckor sedan har jag inte riktigt kunna släppa det. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vet inte varför, kanske för att det fick något existentiellt över sig, att utifrån en siffra som dyker upp i en nyhetsflash få se in i dåtiden, siffran korresponderar med ett fladder från saker och ting som hände för en halv månad sedan. En ödesdiger kram på ett kalas. En trång hiss på ett varuhus. Vi lever i eftersläpningarnas tid, allt vi gör nu får vi se resultaten av mycket senare, det är som att hela tillvaron laggar, som om existensen har dåligt nät och bilden fastnar och släpar efter, som om livet hela tiden stannar och en sån oroligt snurrande cirkel dyker upp mitt på skärmen och man får vänta på att det ska komma i gång igen. 

Tydligen har vi skött oss i den närmste dåtiden, för de kurvor jag tittar på nu är på väg ner. Antalet smittade och sjuka går ner i hela Sverige – den andra corona-vågen är på väg att ta slut. Fast det vill förstås ingen prata öppet om. För det här hade ingen väntat sig. Det var ju under jul och nyår allt skulle gå åt helvete. Det var när släkten samlades i de trånga stugorna som smittan riskerade att ta ny fart och vi skulle sen tvingas betala för det länge. Istället blev det tvärtom, julhelgerna gjorde att smittan gick ner. Då kom nya bud – den stora risken låg inte i julhelgerna, utan den ligger i tiden efter helgerna, när alla återvänder till arbeten och skolor. Nu var det den tiden vi skulle akta oss för, se upp med. 

Jag menar inte att raljera, men jag menar detta uppriktigt: är det inte snart dags att alla experterna där ute blir lite mer ödmjuka inför det faktum att de faktiskt inte vet nånting, om något när det gäller corona, överhuvudtaget. Allt omkring oss är gissningar som oftast slår fel. 

Man kan inte bara se in i dåtiden genom corona. Man kan se in i framtiden också. Det är därför så många är besatta av saker som händer i Israel, för det som händer där ska hända också oss. De är världens snabbaste vaccinations-land, och har snart vaccinerat 30 procent av sin befolkning. Världen vänder blickarna dit, för hopp, de ser hos dem sin egen framtid när de väl nått samma vaccinationsmängd. Problemet är att ingen vet. Jo, smittspridningen har gått ner i Israel efter vaccinationsstarten, eventuellt, litegrann, men beror det på vaccinationen eller något annat? 

Ingen vet. 

Och hur lång tid tar det innan vi når samma vaccinationsmängd som Israel? Vaccinationssamordnare Richard Bergström lovar att alla som vill ha vaccinerat sig ska kunna göra det innan midsommar. Det låter hoppingivande. Då rycker Björn Eriksson ut, hälso- och sjukvårdsdirektör i Stockholm. Han larmar, säger att han inte tror på det där alls, vi kommer aldrig kunna hinna vaccinera alla till midsommar. Två myndighetspersoner som alltså öppet talar rakt emot varandra. Vem har rätt? 

Ingen vet. 

Stefan Löfven fick mycket kritik förra helgen efter att han stod i Agenda och inte kunna erkänna att regeringen begått ett enda fel under pandemin. Hans rådgivare måste varit stränga mot honom sen, för nu springer han mest omkring och bekänner misstag av olika slag. I en intervju i DN i dag är det som han tagit sanningsserum eller nåt, rabblar regeringens olika felsteg under våren och sommaren. Jag tycker det är sympatiskt att erkänna misstag, men jag skulle mycket hellre ha en statsminister som benämner galenskapen, som säger sanningen en gång för alla: att vi gör förstås vad vi kan för att bekämpa smittan, men när det gäller det allra mesta just nu har vi faktiskt ingen aning.