Alex Schulman
När KD:s partiledare Ebba Busch Thor gör entré inför sitt Almedalen-tal så vajar en svensk flagga bakom henne. Publikens jubel tystnar och Ebba säger: "Sverige, Sverige, älskade land." Sen följer ett långt resonemang om Sverige, landet som har allt från vackra hagar, goda jordgubbar – och "strävsamma människor" som varje dag går till sina arbeten. Det är inte ett tal om Sverige, det är ett tal om hembygden.
Ett par dagar tidigare. Statsminister Stefan Löfven pratar från samma scen. Han nämner "Sverige" 28 gånger i sitt tal. Han är stolt över sitt hemland. Sverige är fantastiskt. Men allt det fina med Sverige har inte kommit gratis - vi har kämpat hårt, genom århundradena. Löfven håller ett tal om plikten, moralen, familjen. Det är ett tal om "det svenska". Och mot slutet höjer han ett varningens finger mot dem som just kommit hit, strängt berättar han för dem hur saker och ting går till här. I det här landet håller vi ihop. I det här landet hetsar vi inte grupp mot grupp. Löfven fostrar de osvenska om det sant svenska.
Anna Kinberg Batra fokuserar under sin presskonferens i Almedalen på hur viktigt det är att de nyanlända förstår Sverige och svenska värderingar. Invandrarna måste lära sig hur saker och ting fungerar i det här landet. "Om man tar sig rätten att leva på andras bekostnad sviker man svenska värderingar", säger hon.
"Svenska värderingar."
Hela tiden numera pratar svenska politiker om svenska värderingar. Det är något nytt för mig. Jag har visserligen hört retoriken förut, men då har det varit från Jimmie Åkesson och rymt ett budskap som varit tydligt rasistiskt. Nu hör jag alltså samma sak från de största partiledarna i Sverige.
Är det något jag missat?
Vad är detta "svenska" som de plötsligt pratar om? Och varför är det så viktigt att bevara?
Det finns plötsligt en nationalism här, som jag aldrig sett förut i det här landet under mina 40 år i livet. Det är inte en rörelse som är sprungen ur en stolthet över vad som finns här, utan den är sprungen ur en rädsla för det som inte är svenskt.
Därför är den vidrig.
Nationalismen ska vi akta oss för. Nationalismen har inget bra track record. Nationalismen är bedrövlig och bara ok så länge den är på skoj. Nationalism får finnas bara om vi förhåller oss till den som vi förhåller oss till kungen - alla vet att den egentligen borde avskaffas, men det är gulligt med vimpelviftande på nationaldagen och det gör ju ingen skada. Och det är festligt när det är fotboll, måla sig gula och blåa i ansiktet och skrika från en läktare.
Men det som händer nu är något annat. Våra partiledare piskar upp svenskarna. De vill att vi ska vara stolta över Sverige. På riktigt!
Jag är inte stolt över Sverige.
När jag ser Löfven och Batra och Busch Thor flörta med de invandrarfientliga krafterna så känner jag bara obehag över att bo i det här landet.
När jag ser Löfven stå på scenen och mästra om vårt stolta land så kommer jag att tänka på att det faktiskt bara funnits en enda svensk värdering som jag på riktigt varit stolt över.
En värdering som vi dessutom varit i stort sett världsunika med. Och det var vår öppenhet. Att vi tog hand om nödställda.
Denna ENDA sant svenska värdering har både regering och opposition raderat fullständigt på bara ett år. Därför är jag inte stolt över vårt land.
Därför skäms jag.