Alex Schulman
Det var då Moderaterna bestämde sig för vad det här valet ska handla om och de meddelade det till omvärlden systematiskt, på flera fronter, genom en rad olika talespersoner. I debattartiklar, Aktuellt-intervjuer och pressmeddelanden radades på mycket kort tid en rad olika åtgärdspaket upp, som alla syftade till att göra det svårare att vara invandrare i Sverige. Som alla byggde på myten om att invandringen förstör landet.
Elisabeth Svantesson, Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson, krävde en utredning av invandringens kostnader, för det är viktigt att vi är ”ärliga” med att invandringen skapar utgifter. Rättspolitiske talespersonen Tobias Tobé gick ut och krävde att flyktingar som nekats asyl inte heller ska få någon vård. Partiledaren Ulf Kristersson fyllde i och krävde en ”radikal” ökning av utvisningar bland de som nekats asyl. Han tillade att inte heller papperslösa borde få någon vård i Sverige. Tobé svingande sig ut igen och krävde en sänkning av ribban för utvisningar vid brottslighet, och bara dagen därpå krävde han att Sverige bör kartlägga brottslingars etniska ursprung.
Allt detta på bara ett par dagar.
Det gick så otroligt fort, ett muller i fjärran och sen började de invandrarfientliga slagen vina i luften. Som ett noga orkestrerat angrepp på humanismen, ett blixtkrig mot den grupp människor som är den i särklass mest utsatta i vårt land.
Förslagen i sig har vi visserligen hört förut. Den här typen av fördomsfull signalpolitik, som ju sällan är lösningsorienterad utan syftar till att göra rädda människor ännu räddare, har ju haft Sverigedemokraterna som avsändare i många år. Men de har också varit ensamma om det. Resten av landets politiker och partier har stått upp och vägrat låta diskussionen och tonläget bli normaliserat. Att Sveriges ledande oppositionsparti nu använder samma retorik markerar starten för något nytt.
Mörkret blir mörkare.
Det är som att landet sänker sig i en ny typ av skam.
ALEX SCHULMAN: Mammas sista ord till mig var att hon inte tänkte dö
Den stora skadan är väl att den här berättelsen om Sveriges förfall nu långsamt håller på att bli en sanning. Den som slår fast att det här landet var underbart, rikt och levande en gång i tiden. Men så kom invandringen och nu är allt förstört. Den sagan har tidigare bara varit Sverigedemokraternas. Nu är den också Moderaternas. Moderaterna i Göteborg har lagt ut en välproducerad valfilm som berättar just detta. Vackra bilder på Göteborg medan en dyster röst berättar: "Det var en gång en stolt stad med en alldeles egen karaktär. En stad där man strävade och kämpade, där man gjorde rätt för sig. Inget kändes omöjligt.”
Och så förändras tonläget. Plötsligt bilder på utryckningsfordon. Bilar som brinner. Kvinnan säger: "Men det var länge sen nu. Människor skjuts ihjäl. Bilar sätts i brand. Göteborg slits isär.” Och kvinnans röst blir nu mer sammanbiten, som fylld av en stilla vrede när hon frågar sig: "Hur blev Sveriges framsida ett tillhåll för jihadister och kriminella gäng? Nu räcker det."
Filmen gör att jag ryser in i märgen, för insikten är att Sveriges näst största parti nu positionerar sig intill Sverigedemokraterna.
Jag känner sorg och skam.
