Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Jag läser om akuten och kastas in i ett helvete

Iréne Lindblad skrev om besöket på akuten med sin mamma.
Statsminister Stefan Löfven.Foto: OLLE SPORRONG

I ett Facebook-inlägg som på lördagskvällen hade delats 35 000 gånger beskriver Iréne Lindblad ett besök till Södersjukhusets akutavdelning tillsammans med sin 83-åriga mamma. Det är en brutal läsning, hjärtskärande, jag hade svårt att ta mig igenom texten. Aldrig förr har jag läst en så uppgiven och samtidigt exakt rapport om hur illa ställt det är med den svenska sjukvården. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När jag läser inlägget kastas jag in i ett helvete på jorden, där det bara finns en grupp människor som det är mer synd om än sjukvårdspersonalen som går på knäna, och det är patienterna de vanvårdar. Jag läser saker som jag inte trodde var möjliga. Den 83-åriga kvinnan skickades från närakuten till SÖS eftersom man befarade att hon hade fått en propp i lungan, ett ganska allvarligt tillstånd. När hon kom till SÖS var hon markerad som ”prioriterad” - ändå tog det sju timmar innan hon över huvud taget fick träffa en läkare. Efter ytterligare några timmar blev hon röntgad och det visade sig att hon faktiskt hade proppar i båda lungorna. Hon blev inskriven, men eftersom det inte fanns något ledigt rum fick hon besked om att hon skulle övernatta i korridoren. Korridorerna var fulla av britsar, de stod kantade längs varje ledig väggyta och överallt hade britsar också dubbelparkerat. Att flytta en av sängarna resulterade i att sjuksköterskor och läkare fick hjälpas åt, korridoren förvandlades till ett gigantiskt Tetris-spel. Sjuksköterskor stod på knä och tog blodprov framför britsarna, patienter kläddes av för att EKG-mätas, tätt intill alla andra patienter i korridoren. Under natten fylldes korridoren på, snart fanns det inte en ledig yta, där låg patienterna. De vårdades inte, de förvarades. 

Dagens Nyheter följde upp Iréne Lindblads berättelse och pratade med läkare som tjänstgjorde samma natt i den där korridoren, med alla britsarna på rad. ”Apparaterna piper, men efter ett tag slutar man höra dem”, säger läkaren Sepehr Zanjan ”Det är som en kollega till mig sa – man hoppas bara att klara passet utan att någon dör.” En ST-läkare som vill vara anonym berättade om en patient med misstänkt blindtarmsinflammation som fått vänta i 20 timmar. Läkaren misstänkte att patientens blindtarm hade exploderat på grund av den långa väntan. 

Läkarna är skakade efter natten, kluvna mellan en lojalitet, kanske inte mot arbetsplatsen men mot yrket och en hopplöshet över hur illa ställt det faktiskt är. En av sjuksköterskorna kom fram till Iréne Lindblad och hennes mamma i kaoset och berättade att han skämdes. Han bad henne om ursäkt. När Iréne Lindblad invände och sa att det inte är hans fel, tittade han på henne. ”Det är ovärdigt” sa han lågt. ”Ovärdigt”.

Att sjukvården går på knäna är ingen nyhet, krisen har funnits länge. Men politiskt är förlamningen total. Istället för att ge snabba, kraftiga besked om att bygga ut sjukhusen, och anställa fler så sker nu istället motsatsen. I december gick Sös ut och varslade 100 anställda. Danderyds sjukhus varslade lika många. I november varslade Karolinska 600 anställda. Det är faktiskt motbjudande att läsa historier som Iréne Lindblads och samtidigt förstå att den kris vi ser nu bara är början. Vanvården kommer bli värre. Och detta är naturligtvis inget problem bara för huvudstaden, för krisen finns i hela landet. 

Och när regeringen sviker så är vikten av en stark opposition avgörande. Varför ställer inte de oppositionella till ett jävla liv om det här? Varför ställs inte de ansvariga politikerna mot väggen? Svensk opposition tycks fortfarande vara så besatt av att berätta hur få migranter de ska släppa in i det här landet och hur hårda tag de ska tag mot brottslingar, att det inte finns någon plats att prata om sjukvården. Moderaterna gick i veckan ut med buller och bång och krävde att alla samordningsnummer, en sorts tillfälligt personnummer, ska återkallas, för att få bukt med bidragsfusk. Ursäkta, men vem fan bryr sig? Varför säger de ingenting om sjukvården istället? Varför gör de inget åt den i Stockholm där de har makten? Varför protesterar de inte när det gäller övriga Sverige? Utspel efter utspel efter utspel - allt handlar om invandrarna och om gängen. Tänk om man fick se den aggressivitet som kännetecknat Kristersson i alla samtal som rör migration i en fråga som verkligen är akut här och nu; att vi har en sjukvård som faktiskt håller på att gå under. Jag vet inte hur många bilder jag sett på Kristersson stå och se bister ut tillsammans med poliser i någon förort. Tänk om han hade åkt lika många gånger på studiebesök till akuten. I höstas ansågs den viktigaste frågan vara gängkriminaliteten bland politikerna. Regering och opposition var överens - nåt måste göras, och nu skulle det till och med ordnas breda, partiöverskridande samtal för att få bukt på problemet. Och det är klart att det är trist att kriminella dödar varandra, men ingen kan väl rimligtvis påstå att det är viktigare än att se till att stoppa den pågående vanvården på svenska sjukhus. Varför finns det inga breda, partiöverskridande samtal om detta, vårt samhälles största problem? Varför pratar de bara om migration? Varför är det i övrigt helt tyst? Varför gör ingen något?


SE MER: Larm om platsbrist på akuten

Stor platsbrist råder på akutmottagningarna i Stockholm, skriver Svenska Dagbladet.