Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Jag krymper av att lära mig saker om mig själv

Alex Schulman med sin fru Amanda i ”Alla mot alla!”.Foto: Dplay / Dplay

Det händer mig ibland att vänner messar över något foto på någon person de fått syn på som de tycker liknar mig. Varje gång det sker blir jag lika förbluffad, för jag ser inte likheten!

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det där är ju inte jag! Vad menar de? tänker jag. Och så går en tanke genom huvudet som jag inte kan yppa, men som likväl finns där: han är ju mycket fulare än jag.

Det sker gång på gång. Ständigt dessa fulingar kommer på sms, och så texten: ”din dubbelgångare!” Inte en enda gång har det hänt att någon skickat en bild på någon som jag uppfattat som snyggare än jag. Och till slut gick sanningen upp för mig, som ett Keyser Zöse-moment när jag lade samman ledtrådarna, att det är inte andra som har en skev bild av mig, det är min självbild det är fel på. Kort sagt: mina vänner har genom de här fotona visat det för mig gång på gång, men det var först nu jag var redo att ta in det: jag är mycket fulare än vad jag tror att jag är. Med hopp om att ingen ska missförstå mig, jag har aldrig sett mig som en attraktiv man. Jag är mycket väl medveten om att jag inte är någon skönhet, på något sätt. Men jag förstår nu att jag är väsentligt fulare än vad jag tidigare befarat. 

Det sägs att man växer av att lära sig nya saker om en själv. Det gäller inte mig, jag bara krymper av det. Något kanske ännu värre hände mig också helt nyligen, ännu en insikt om mig själv som gärna hade fortsatt få vara oupptäckt. 

Jag och min fru skulle vara deltagare i Filip och Fredriks frågesportsprogram ”Alla mot alla!” på Kanal 5. Och jag tittade på gamla avsnitt för att komma i stämning inför första inspelningsdagen, och Cecilia Frode och Janne Josefsson fick en fråga om hur lång tid det tar för jorden att snurra ett varv runt solen. Josefsson trodde snabbt att det var en slamkrypare, och föreslog att det i själva verket är så att solen snurrar runt jorden. Han var helt säker, det var en kupp, en luring från Filip och Fredrik! Och det var ju omskakande, att han liksom raderade ett halvt årtusende av vetenskaplig forskning, att det Copernicus kom fram till på 1500-talet, och det som vi sedan dess varit fast övertygade om, skulle vara falskt! Josefsson utmanade 500 år av vetenskaplig konsensus, och det var starkt! Och jag ringde min fru och skrek, har du sett på Josefsson, har du sett vilket spån han är!

Sen var det dags för inspelning, och jag hade gott hopp. Jag har alltid vetat att jag haft en bredd i mitt kunnande, så blir det när man läser mycket, är alert inför världen. Och det började bra, vi fick en fråga om vad hexameter var för nåt, och vi kunde inte bara svara på frågan, jag kunde också recitera första raden av Illiaden, som är skriven på detta versmått. Jubel. Sen fick vi en fråga om skillnaden mellan en meteor och en meteorit, och den kunde vi inte, men vi fick ändå tillfälle att göra som de gör i ”På spåret”, svara initierat på saker i relation till ämnet, som aldrig efterfrågades. 

Sen kom frågan: ”Om det är fullmåne i Stockholm, är det då fullmåne i Sydney?” Vi svarade omedelbart nej. Det kan det ju inte vara. Och fniss från Filip och Fredrik, och oroligt mummel i publiken, för svaret är så klart ja. Det är fullmåne samtidigt på hela jordklotet. 

Och sen svarade vi fel på fråga efter fråga på ett så brutalt och plågsamt utdraget sätt att jag numera vet något säkert som jag tidigare trott den raka motsatsen om: jag är korkad och trög och saknar allmänbildning. 

Och det kan ni skratta åt, men innan ni gör det:

Säg en nu levande, känd kines.

Ännu en fråga vi pinsamt nog inte kunde, den enda trösten här är att ni kan den inte heller.