Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Jag känner mig usel mot mina barn – att jag kastar deras godis

Ischoklad. Urmodern av avskyvärt godis, skriver Alex Schulman.Foto: MARTIN CEDERBLAD / EXP

Jag stod i affären för att köpa julsnask till barnen och fick syn på Pigall i en hylla och skrattade häpet till.

Jag kunde knappt tro att det var sant.

Jag betraktade den vidriga lilla chokladbiten som gjort mig illamående så många gånger i livet.

Vad fan gjorde den kvar i sortimentet?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag trodde Pigall var nån 80-talspsykos, att vi var en begränsad skara 70-talister som utsattes för den under svensk konfektyrs förvirrade år, och att handlarna sedan förstått, nej, så här kan vi inte hålla på, vi kan inte tillhandahålla choklad som smakar tvättmedel till barn, vi måste sluta ta in chokladen, och vi ska ta vårt ansvar, vi ska hitta de ansvariga på Marabou och sätta dem i fängelse för vad de har gjort.

Jag var hundra på att den försvunnit. Ibland har jag också tänkt att Pigall aldrig ens fanns, att allt bara var en fasansfull mardröm. Men nu såg jag den alltså där, Pigall, det lilla helvetet, på prydliga rader nere på Ica. Och genast slungades jag tillbaka till barndomen och alla de olika nivåer av obehag jag känt när jag stoppat den i munnen. Och det ena ledde till det andra, jag åkte down memory lane, minns allt jag gjort, allt motbjudande godis jag stoppat in munnen bara för att äckligt godis alltid varit bättre än inget godis.

Jag minns marmeladkulorna, de gröna, stora, dallrande bollarna som mormor gömde i en låda och vi hatade dem alla, och ändå smög vi dit när ingen såg och tryckte in dem i gommen och smaken av socker och parfymerat päron kändes som ett gift som sakta försvagade oss, dödade oss långsamt.

Och jag minns de hårda fruktkaramellerna som mamma brukade köpa på Finlandsbåten, de som hade någon kräm inuti som lade sig på tungan, och känslan av hälsofara satt kvar i gommen i timmar.

Jag minns violgodisarna, som gjorde en liksom yr av äckel och illamående, som att äta tvål och sen inte kunna kräkas. Och jag minns jularna, när de billiga chokladaskarna vandrade mellan familjemedlemmarna och allt var egentligen äckligt, varenda liten chokladbit, men man åt ändå, och när asken närmade sig slutet så var det bara en koncentration av det allra otäckaste i chokladväg kvar, och till slut låg de där, de två exemplaren av de enastående vidriga nougatfyllda snäckorna.

Men äckligt godis var bättre än inget godis alls och man stoppade dem i munnen och det sjöng till i hela ens system, kroppen signalerade fara, och de växte i munnen, blev stora som världar.

Och jag gick hem och satte kassarna på köksbordet och tittade snabbt bort mot diskbänken, och då såg jag det lilla fatet. Min fru och barnen hade gjort julgodis på förmiddagen, och jag såg omedelbart vad de hade gjort. 

Ischoklad.

Urmodern av avskyvärt godis. Som att stoppa in kallt, lätt förgiftat fett i munnen. Jag går fram till de motbjudande små fettbitarna. Jag tar upp en i handen. Lika delar äcklad och fascinerad. Jag stod framför julgodisarnas ground zero. När man kommer till helvetet så står satan där och bjuder på ischoklad. Denna ohyggliga lilla bit. Otäck – och gåtfull, eftersom den fortfarande finns kvar. Att den ännu är laglig. Den finns på faten runtom i Sverige. Och den finns här.

I mitt hem. 

Jag kastar skiten i sopen, och jag känner mig usel, mot barnen, att jag hivar deras godis, och jag vet att jag kanske kommer till helvetet sen, och att jag ska bestraffas för det, matas med ischokladen tills jag blir ett med fettet, ett med giftet.