Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Jag hatar telefonin och skulle gärna utplåna den

Jag läser i DN att svenska folket ringer allt mindre.

År 2000 talade vi 60,6 miljarder minuter i telefon – 2015 hade siffran fallit till 39,6.

Artikelförfattaren slår fast att det har att göra med en ny utbredd form av telefonskräck som fått fäste i västvärlden och när jag läser det känner jag en lättnad.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är alltså inte bara jag!

Jag är inte ensam om det här nyfunna obehaget kring telefoni som jag plötsligt börjat känna?

Det är ett hat som rinner starkt i mig. Jag hatar telefonin som sådan och skulle gärna utplåna den. Jag fattar inte vad den ska vara bra för. Jag har en telefon och jag är lycklig när den inte ringer. Då utgör den en normaltillstånd - det är så jag vill ha det. När det plötsligt ringer på den så är min första tanke inte: "Undrar vem det kan vara?". Min första tanke när: "Vad fan är det som pågår?". Så vild är alltså rädslan. Jag känner mig märkligt tagen av att det ringer, inringad, som ett rådjur i skogen.

Jag lyfter upp luren och betraktar skärmen och numret på det inkommande samtalet. Är det ett okänt nummer så kan det hända att jag blir förbluffad. Jag känner att uppringaren i någon mening måste vara gränslös. Det är så intimt, det hen vill göra. Hen vill sitta med mig och - prata. Svälja och andas och smacka och snörvla. Det här är saker jag helst gör bara med mina närmaste.

Och är det någon av mina närmaste som ringer blir jag arg, nästan äcklad: vad är det som han vill säga som han inte lika bra kan uttrycka i ett sms?

Oavsett vem det är som ringer så svarar jag inte. Jag stänger snabbt av ringsignalen och stirrar på telefonskärmen, på det in-kommande samtalet som bultar där i tystnad. Jag sitter orörlig och stum en stund efteråt, fortfarande tagen av intrånget, och då kommer nästa chock. Dåren ringer igen! Då övergår rädslan till - ett stilla ursinne. En helig vrede. Vem tror hen att han är?

Ibland måste jag tyvärr svara. Varje telefonsamtal är då som ett vibrerande bevis på att vi människor inte är skapta för att prata med varandra. Insikten är så stark, jag känner det så tydligt: det här var aldrig meningen, Gud tänkte det aldrig så, att vi skulle kommunicera med varandra på det här sättet. De inledande missförstånden, vem ska börja, vem ska vara tyst? Harklingarna och inandningarna, den yxiga konversationen. Det inledande kallpratet. Och någonstans långt där borta, bakom alla misslyckade försök till att hitta varandra, finns ett ärende som glimmar oåtkomligt. Det är så långt dit. Jag klarar det inte. Så jag brukar försöka hitta snabba sätt att avsluta samtalet. Minsta tecken på att uppkopplingen är svag så säger jag högt och lite förvirrat "hallå?" och så lägger jag omedelbart på luren.

Hur blev det så här? När kom den här telefonskräcken till mig? Jag minns tonåren, jag låg i badet och telefonerade i timmar. Jag ringde alltid mina fem bästisar, Jonjon, Dudde, Mads, Klabbarn och Jonte. Femton minuter per samtal, när jag till slut gick upp var jag helt uttorkad, hela jag var räfflad, så tunnhudad av allt vatten att jag började blöda om jag gick emot någon vägg. Men lycklig! och uppfylld av all kontakt, all ny information om människorna, om världen!

Och titta på mig nu.

Jag hatar telefonin permanent, aldrig för stunden, naturligt bunden. Jag vill utrota den. Den telefontillverkare som nästa gång presenterar en telefonmodell som helt tagit bort möjligheten att telefonera kommer jag att köpa på en gång.

Alex Schulman

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!