Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Jag skröt för alla – sen kom sanningen fram

En scen från Jurassic Park, första filmen, som etsat sig fast. Vithårige gubben med käppen, han som äger allt, har veckan före öppning tagit in en förpatrull till ön, en grupp forskare som mållösa åker omkring i parken och tittar på dinosaurierna. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De åker ner till dinolabbet som ligger typ inne i ett berg och där berättar en SMART vetenskapsman, givetvis asiat, att det är omöjligt för djuren att reproducera sig eftersom alla skapats med samma kön, och Jeff Goldblums filosof-karaktär mumlar och ler för sig själv och tillåter sig att tvivla I DET TYSTA. För livet brukar hitta ett sätt.

Och mycket riktigt, en timme in i filmen ser de kläckta dinosaurie-ägg bakom nåt snår, och det är ju oförklarligt, Goldblum ler snett, petar på äggskalen och säger: ”Life finds a way.”

Jag kom häromdagen att tänka på att detsamma gäller mänskliga beroenden, åtminstone mina egna. För ett år sedan bestämde jag mig för att erkänna för mig själv: jag har en sjukdom. Jag fibblar för mycket med telefonen, det är inte ett användande utan ett missbruk. Det måste bli ett slut på det här, jag går runt i livet som lilla f, med blicken i telefonen och där utanför händer allt, årstider kommer och går, barnen växer och blir stora, och trots det fortsätter jag att ha blicken spänd i skärmen. Så jag gjorde mig av med min Iphone, och köpte en gammal Nokia 3310, en sån telefon som bara har två funktioner: ringa och sms. 

Jag gjorde det! Och jag skröt för alla jag känner och visade upp telefonen och alla samlades runt den och i umgängeskretsen betraktades jag väl kanske som något av en förlöpare, för jag hade gjort det modiga val som alla andra stod på tröskeln till.

Lite besvärligt blev det rent praktiskt, insåg jag redan efter ett par dagar, med appar som försvann och inlogg till grejer och bank-id och swish. Och dessutom så var ju faktiskt Twitter och Instagram en del av mitt arbete. Så jag bestämde mig för att köpa en Ipad, som jag kunde använda - i jobbet. Jag bar med mig ipaden om dagarna, hade den allt oftare i handen, och efter några veckor kom jag på mig själv med att gå med den på stan, jag var åter lilla f, fast den här gången hade jag ingen liten telefon i handen utan en jätteskärm som jag baxade omkring, jag scrollade genom Instagram samtidigt som jag sömngångaraktigt saxade mig fram på gågator. Det var otroligt starkt, en ny nivå av själväckel infann sig. Och en insikt; jag hade försäkrat mig om att stoppa mitt mobilberoende - men mobilberoendet found a way. 

Det blev värre under hösten och vintern. De gamla beteendena kom tillbaka, och blev starkare än förr. De mörkaste stunderna var alltid om kvällarna, när jag skulle sova. Där låg jag i sängen, upplyst av ett blått, kallt sken och nattade mig själv med Instagrambilder på människor jag inte tyckte om, mådde allt sämre, fick ingen luft, hjärtat hoppades över slag, tills jag somnade av ren sorg. Och kvällen därpå tog jag upp den självskadliga aktiviteten igen. 

Så kom nyåret, med alla hopplösa idéer om nytt liv och nytt beteende, och min sorgliga person bestämde sig för ett sista förtvivlat ryck. Jag drog ur laddarsladden till ipaden och satte in den i annat rum. För att tvinga mig själv att avstå ipaden åtminstone precis när jag ska sova. Och där låg jag i mörkret, tittade i taket, visste inte vad jag skulle ta mig till, när jag plötsligt kom på att jag kunde prova på nåt som jag inte gjort på mycket, mycket länge, en aktivitet från en annan tid, på något sätt daterad och märklig, men som kanske fortfarande kunde göra tricket: jag skulle prova det här med bok.

Och jag öppnade Niklas Natt och Dags ”1793" och jag vet att det tog en stund att komma hit i läsandet av den här kolumnen, men jag tror att det enda jag egentligen ville säga med den här texten är att det aldrig hänt mig förut, inte på ett lika starkt sätt, att jag placerats mitt i ett annat århundrade på det här sättet. 

Jag läser och jag ÄR år 1793, jag känner lukten av piss och öl i gränderna, jag ser havet färgas rött av blod när två fartyg skjuter sönder varandra, jag känner lukten av svett, gamla kläder, smutsiga peruker och skämd mat. 

Varje kväll sedan några dagar tillbaka. Jag går för att lägga mig, och där ligger boken stängd på nattygsbordet och det är tyst i rummet, men när jag öppnar den hör jag genast droskorna, vinden som viner i taknockarna, repen som vrider sig mot träet vid bryggorna, lockropen från de prostituerade, skriken från fyllona, ljudet av käkar som slås ur led under krogslagsmålen.

Det är så rikt. Det är så otroligt bra. Det är en upplevelse som gör något med mig. Jag läser långsammare och långsammare, sörjer redan nu att boken snart är slut, för jag vill vara kvar i det här tillståndet, vara kvar i det århundrade då det inte fanns mobiltelefoner.