Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Jag hade en enda uppgift – och jag misslyckades

Stockholms avloppsvatten innehåller spår av coronaviruset, enligt analyser från KTH.
Foto: Beatrice Lundborg/DN/TT / TT NYHETSBYRÅN
Stockholms avloppsvatten analyseras av KTH under våren.
Foto: Beatrice Lundborg/DN/TT / TT NYHETSBYRÅN

De kontrollerar vår avföring.

De har gjort det hela tiden. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi går på toaletten och spolar och tror att allt genast är glömt och förlåtet, men en stund senare står de nere i kulvertarna och plockar upp det vi just gjort oss skyldiga till. De mäter virushalterna i det vi lämnat ifrån oss. I vår avföring kan de nämligen se in i den pandemiska framtiden, de ser på virushalterna, spår i vårt bajs, kan man säga. Och om de plötsligt upptäcker höga halter där så kan de med säkerhet säga att det kommer att visa sig i sjukhusinläggingarna ett par veckor senare. 

Jag slogs av det när jag läste om det i tidningen, hur ovärdigt det mesta är runt corona. Att de håller på och trixar med vår avföring. Jag ser framför mig hur de står i såna där vadarbyxor som fiskare har uppe i fjällbäckarna, de strövar runt där nere i de underjordiska tunnlarna och ropen ekar och det gloppar och droppar och luften är tät av urin och avföring och de fyller provrören ger sig upp till labbet. Ovärdigt för dem, förstås, men också för oss som just spolat. Men säkert viktigt, ”ett bra instrument”, förklarade någon forskare på KTH. 

Och nu i veckan kom de med rätt omskakande resultat. De har mätt virushalterna i avloppsvattnet under hela pandemin, kunnat följa upp- och nedgångar i vågorna, och de siffror som i går publicerades från Stockholm var något utöver det vanliga. Jag kan tänka mig att det var som i början av katastroffilmer, när forskarna på det ödsliga och akut nedläggningshotade laboratoriet får värden från någon boj i Stilla havet, och de tittar häpet på nuffrorna, nej det kan inte stämma, knackar på skärmen, kanske har skiten hängt sig? Nej, det verkar vara SANT, vattennivån HAR stigit 800 meter, och underchef går med pappret till mellanchef som går till högsta chef som går med det till the president of the united states, som frågar: hur länge har vi kvar att leva?

Kanske kunde jag be en redaktör på Expressen lägga ut kurvan från KTH här intill, där man kan se virushalterna i Stockholms avloppsvatten under hösten och vintern, och se hur den sakta stigit under de första veckorna på året och hur det sätter av som en raket förra veckan. 

Foto: Zeynep Cetecioglu Gurol/KTH

Det är ju inte riktigt klokt – ser ni?! Jag vill inte vara någon alarmist här, men: ser ni vad som håller på att hända?!

Hur som helst är det förnedrande. Det mesta med Corona är det. Också att testa sig är en ren förödmjukelse. Varför kunde det inte vara värdigt, ett stick i fingertoppen och så snabbt på med en liten bomullstuss och ett plåster? Nej, de tar fram långa stickor som de ska trä genom ens näsa, och de penetrerar djupt med pinnen, och när man tror att nu kommer den inte längre, då ska den ännu längre ner, genom näsan, ner mot strupen, längre ner, djupare in, tills man tänker att den nått fram – till ens själ? 

Efteråt vill man inte titta någon i ögonen. 

Förnedring efter förnedring. 

Och den största förnedringen av allt – när man till slut blir sjuk. Det hände mig för två veckor sedan. Jag satte mig i karantän, förstås, ringde runt till folk jag kanske råkat smitta på vägen ner. Ringde i vanära, hörde äcklet i deras röster, hörde själväcklet i min egen. Jag hade en uppgift. Det enda som förväntades av mig var att hjälpa till att minska smittspridningen – och jag misslyckades. 

Sådan är coronan, förnedring och skam.