Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Jag blir ursinnig på SJ – en biblisk vrede

Värmeböljan Lucifer i södra Italien. Neapels sopberg krullar sig i hettan. Det är så varmt att naturlagarna slutar fungera. Allt blir tyngre – 1 kilo väger 1400 gram. Asfalten smälter, röken från bränderna i sluttningarna runt Neapel stiger inte, utan sänker sig, sjunker sakta, ringlar sig ner mot staden.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hur ofta åker du tåg?

Jag går in på tågstationen, sydeuropeiskt kaos, stiger ombord på ett tåg med min familj. Här är luften svalare. Vi rullar ljudlöst ut från stationen, och när vi är i rörelse händer något. Vi lägger allt bakom oss. Ingenting kan längre fånga oss, för det här tåget är ett spjut av stål som metodiskt borrar sig genom det syditalienska landskapet. Jag tar mig till bistron. Tjejen framför mig i kön beställer en dubbel espresso och mannen börjar meka och slå med sin espressomaskin. Italienarna i kön tittar förstrött på aktiviteterna, men för mig som svensk är det som att bevittna månlandningen. Tänk att det går, att få riktigt kaffe i ett tåg.

Det går fortare och fortare. Vagnen skakar först, men snart når vi en fart som gör att tåget liksom lättar från rälsen. Det finns en skärm ovanför min plats som berättar att vi nu färdas i en fart på 302 km/h. Det går så fort att vi ser väderlekarna skifta där utanför. Det tar bara en timme att ta sig de 220 kilometerna och sen är vi i Rom. Jag pratar om det sen med min fru. Att det var en fantastisk upplevelse, att åka tåg så.

En vecka senare ska jag åka tåg mellan Stockholm och Göteborg. Lucifer har nått hit, inte i form av värme, tyvärr, utan i form av regn. En allmänt konfunderad konduktör står vid kassan och trycker ut det sista ur kaffepumpen så att det fräser och termosen kräks ut en svart sprej av kaffesump. ”Kan du vänta en kvart, ska bara göra nytt”, säger han och lommar i väg mot något utrymme. När jag till slut får mitt kaffe är det så svagt att det faktiskt blir intressant. En enda droppe mjölk gör kaffet krämfärgat. Det är så äckligt att man måste skratta högt. Jag återvänder till min plats och märker att tåget går långsammare. Det går inte längre i 200 km/h, en marschfart som för övrigt är den lägsta maxfart som uppmäts på ett snabbtåg i Europa. Tåget stannar till slut helt, ett par mil innan Herrljunga. Det är tyst i vagnen. Vi bara står där. Jag åker sällan med tåg och är inte van vid förseningar, men jag märker på de andra passagerarna att det här bara är ännu en dag i förseningarnas tåg-Sverige. Ingen blir irriterad. Passagerarna tittar bara ut med död blick genom fönsterrutorna. Likgiltiga. De bryr sig inte längre. Det svenska tågnätet har långsamt kramat livet ur dem. De är levande döda.

Men jag blir alltmer nervig. Jag vill hem. 

Det märkliga är ju att Sverige fortsätter att vara ett av Europas sämsta länder på tåg, skriver Alex Schulman. Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL

Plötsligt förstår jag vad SJ menar med den där märkliga sloganen ”den inre resan”. Jag har alltid tyckt att tåg varit en yttre resa – man susar fram, terrängen passerar utanför, man ser sjöar och de öppna landskapen, och gårdar och små prickar till människor som gör sina sysslor vid stugknutarna. En yttre resa! Men här har vi den alltså – den inre resan. Det är kaos där inne i mig. Det är som sju punkkonserter i bröstkorgen. För det jag känner är ju en berg- och dalbana av olika typer av känslor när vi sitter där och väntar på att få besked om vad i helvete det är som pågår. Jag känner irritation. Jag känner ilska. Jag känner hopplöshet. Jag känner förtvivlan. Och det går så snabbt – ena sekunden känner jag missmod och en melankoli, över att vara fast utanför Herrljunga. Och andra sekunden drabbas jag av ett ursinne, som en helig, nästan biblisk vrede. Tåget står helt still, men jag reser snabbt mellan känslorna. 

 

LÄS MER: SJ sålde 171 biljetter – till ett tåg som inte fanns 

 

Jag minns för fem år sedan. Det var någon höst när det kom löv på spåren och tågtrafiken sattes ur spel i 14 dagar. Och sedan kom ett snöfall, som förintade hela tågnätet. Då var folk ändå förbannade. De krävde förändring! Byt ut rälsen! Ge oss bättre tåg! Det märkliga är ju att krisen fortsatt, Sverige fortsätter att vara ett av Europas sämsta länder på tåg. Men numera finner vi oss, vi levande döda som varje dag tvingas resa i förseningarnas Sverige.